Gud har gett oss sinnen och ett intellekt som gör det möjligt för oss att göra detta viktiga val. Detta är det viktigaste beslutet i en människas liv - hans eller hennes framtid är beroende av det. Följaktligen måste var och en av oss undersöka saklig de bevis som presenteras och välja det som känns mest rätt tills nya bevis presenteras.

Likt alla andra religioner och filosofier påstår sig Islâm vara den enda och sanna vägen till Gud. Utifrån denna aspekt finns ingen skillnad mot andra system. Denna text har som syfte att lägga fram ett antal bevis över giltigheten i detta påstående. Det måste dock påpekas att det endast går att urskilja den sanna vägen genom att lägga sina känslor och fördomar åt sidan, då dessa ofta gör oss blinda inför verkligheten. Då - och endast då - kommer vi vara förmögna att använda den intelligens Gud givit oss och göra ett rationellt och korrekt beslut.

Det finns flera argument som kan läggas fram för att stödja Islâms påstående om att vara Guds sanna religion. De följande är enbart tre av de mest uppenbara. Det första baseras på namnets Gudomliga ursprung och dess allomfattande mening. Det andra berör de unika och okomplicerade lärorna mellan Gud, människan och skapelsen. Det tredje argumentet härstammar från det faktum att Islâm är universellt nåbart för alla människor under alla tidpunkter. Dessa är de tre grundläggande komponenterna som logik och sunt resonemang kräver av en religion för att den ska kunna anses vara Guds sanna. De följande texterna kommer att utveckla detta resonemang i detalj.

Religionens namn
Det första man bör veta och klart förstå är vad ordet "Islâm" i säg själv betyder. Det arabiska ordet "Islâm" avser underkastelse inför eller utelämnande av ens vilja till den enda sanna Guden - som på arabiska kallas "Allâh". Den som underkastar sin vilja inför Gud kallas på arabiska för en "muslim". Religionen Islâm är inte namngiven efter en person eller ett folkslag, ej heller har dess namn bestämts av senare generationer. Exempel på religioner som namngivits i efterhand är kristendomen som namngavs efter Jesus, buddhismen som fått sitt namn efter Gautama Buddha, konfucianismen efter Konfucius, marxismen efter Karl Marx, judendomen efter stammen Judah och hinduismen efter Hindus. Islâm (underkastelse inför Guds vilja) är den religion som gavs till den första människan samt profeten Adam och det är den religion som givits till alla profeter som Allâh har sänt till människosläktet. I den sista uppenbarelsen - som på arabiska kallas för Koranen - säger Allâh följande:

"Denna dag har Jag fullbordat det religiösa regelverket för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått. Jag har beslutat att Islam skall vara er religion."

(Koranen 5:3)

"Om någon vill anta en religion som inte innebär underkastelse under Guds vilja kommer detta att vägras honom, och i nästa liv skall han stå bland förlorarna."

(Koranen 3:85)

Därmed påstår sig inte Islâm vara en ny religion som Profeten Muhammad tagit till Arabien under det sjunde århundradet, utan istället är det den sanna religionen i sin slutgiltiga form från Den Allsmäktige guden Allâh, som den ursprungligen uppenbarats för Adam och efterföljande profeter.

Här kan vi kort kommentera två andra religioner som anser sig vara den sanna vägen. Ingenstans i Bibeln finner du att Gud uppenbarar för Profeten Moses folk eller deras efterföljare att deras religion kallas för judendomen, eller för de som följer Kristus att deras religion kallas för kristendomen. Med andra ord har namnen "judendom" och "kristendom" inte några gudomliga ursprung eller godkännande. Det var inte förrän långt efter Jesus tid som namnet "kristendom" gavs till hans religion.

Vad Jesus religion då verkligen så distinkt från sitt namn? Hans religion återspeglades i hans läror som han uppmanade de som följde honom att acceptera som vägledande principer i deras relation med Gud. Enligt Islâm är Jesus en profet som sänts av Allâh och hans arabiska namn är Îsa'. Precis som profeterna före honom kallade han människorna till att underkasta deras viljor inför Guds vilja (vilket är vad Islâm gör). I det Nya Testamentet uppges det t.ex. att Jesus lärt sina följeslagare att be enligt följande:

"Då sade han till dem: "När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma." Luke 11:2, och "Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen" Matt "6:9-10"

Detta koncept underströks av Jesus i att antal uttalanden från honom som nedtecknats i det Nya Testamentet. Han har exempelvis även sagt att endast de som underkastar sig kommer att träda in i Paradiset.

Jesus poängterade också att han själv underkastade sig Guds vilja: "Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja" Matt"7:21"

"Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig. " John "5:30"

Det finns flera texter i det Nya Testamentet som visar att Jesus gjorde det klart för sina följeslagare att han inte var den sanna Guden. När han exempelvis talade om den sista Timmen, sa han: "håll er vakna Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. Mark "13:32"

Jesus, likt alla profeter före honom och den som kom efter honom, lärde ut religionen Islâm - underkastelse inför den enda sanna Gudens vilja.

Gud och skapelsen
Då den totala underkastelsen av ens vilja inför Gud representerar dyrkans grundstomme, är det grundläggande budskapet i Guds gudomliga religion - Islâm - att dyrkan ska vara enbart för Allâh. Det krävs även att man undviker att rikta sin dyrkan mot någon annan person, plats eller föremål än Allâh. Då allting utöver Gud - Skaparen av allt - är Guds skapelse, kan det då sägas att Islâm i sin grund kallar människan bort från att dyrka skapelsen och inbjuder henne till att enbart dyrka Skaparen. Han är den ende som förtjänar människors dyrkan, för det är endast genom Hans vilja som böner besvaras.

Följaktligen, om en man ber till ett träd och hans bön besvaras, då är det inte trädet som har besvarat bönen utan det är Gud som tillåter omständigheterna som han bett för att inträffa. Det kan sägas att det är uppenbart, men för personen som dyrkar trädet är det kanske inte det. På samma sätt besvaras inte böner riktade till Jesus, Buddha, Krishna, St. Christopher, St. Jude eller ens Muhammad utav dem - utan de besvaras av Gud. Jesus sade inte till sina följeslagare att de skulle dyrka honom utan att de skulle dyrka Gud, vilket Koranen förklarar:

"OCH GUD skall säga: "Jesus, son av Maria! Är det du som uppmanade människorna att dyrka dig och din moder som gudomliga väsen vid sidan av Gud?"

(Koranen 5:116)

Jesus dyrkade heller inte sig själv när han dyrkade, utan istället dyrkade han Gud. Det rapporteras i det Nya Testamentet att Jesus har sagt:"Jesus svarade: "Det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka" Luke 4:8"

Den grundläggande principen återfinns i Koranens första kapitel surah al-Fatihah vers 4: som allsmäktig råder över Domens dag! "1:4" På andra platser i Koranen kan vi läsa:

"ER HERRE säger: "Be till Mig, så skall Jag besvara er [bön]. De som håller sig för goda för att tjäna Mig skall gå med böjt huvud in i helvetet."

(Koranen 40:60)

Det kan även vara värt att förtydliga att Islâms grundläggande budskap (nämligen att dyrka enbart Gud) även förkunnar att Gud och Hans skapelse är två vitt skilda ting. Gud är varken likvärdig med Sin skapelse eller en del av den, ej heller är Hans skapelse likvärdig med eller en del av Honom.

Detta kan tyckas vara uppenbart men människans dyrkan av skapelsen istället för Skaparen grundas till stor utsträckning på ignorans eller försummelse över detta koncept. Det är tron på att Guds essens återfinns överallt i Hans skapelse eller att Hans gudomliga varande är eller var närvarande i vissa delar av Hans skapelse, som har rättfärdigat dyrkan av Guds skapelse samtidigt som man kallar det för att dyrka Gud. Men, Islâms budskap som profeterna fört med sig från Gud, är att enbart Gud ska dyrkas och att vi ska undvika att direkt eller indirekt dyrka Hans skapelse.

I Koranen sägs det tydligt:

"Till varje samfund har Vi låtit ett sändebud komma [för att förkunna]: "Dyrka Gud och håll er borta från det onda!" Bland dessa [människor i äldre tider] fanns den som Gud vägledde, och det fanns den som dömde sig själv att gå vilse. Gå därför ut i världen och se [spåren som visar] vad slutet blev för dem som kallade sanningen för lögn!"

(Koranen 16:36)

När avgudadyrkare ställs frågan om varför de bugar sig för avbilder skapade av människor, är svaret att de i själva verket inte dyrkar stenbilden, utan att det är Gud som är närvarande inuti den. De påstår att stenavbilden endast är en fokuseringspunkt för Guds essens och att det i själva verket inte är Gud! Den som har accepterat konceptet i att Gud är närvarande på alla sätt i Hans skapelse, kommer att vara skyldig att acceptera detta argument för avgudadyrkan. Men den som förstår Islâms grundläggande budskap och dess undermening, kommer aldrig att godkänna avgudadyrkan - hur den än förklaras.

De som själva har påstått sig vara gudomliga genom årtusendena har ofta grundat sina påståenden på en felaktig trosprincip som säger att Gud är närvarande i människan. För att ta det ett steg längre påstår de att Gud är mer närvarande i dem än vad han är i oss övriga och att andra människor därför bör underkasta sig och dyrka dem som om att det vore Gud eller Gud som konkretiserats i deras person. På samma sätt har de som hävdat gudskap av andra efter deras bortgång funnit fertil mark bland de som accepterade den falska tron på Guds närvaro i människan.

Det bör vara fullständigt klart vid det här laget att den som förstått Islâms grundläggande budskap och dess betydelse, aldrig under några omständigheter kan tänka sig att dyrka en annan människa. Guds religion - i dess grund - är ett tydligt kall till att dyrka Skaparen och att avvisa all dyrkan av skapelsen i någon form. Detta är innebörden av Islâms motto: "Lâ ilâha illâ Allâh" (det finns ingen gud förutom Allâh) Läser man denna fras med uppriktighet och man accepterar profetskapet, då tillhör man automatiskt Islâm och en uppriktig tro på detta garanterar en Paradiset. Islâms sista Profet rapporteras ha sagt: "Vem som än säger: 'Det finns ingen gud förutom Allâh' och som dör och håller fast vid denna tro, kommer att träda in i Paradiset." Tron på denna trosförkunnelse kräver att man underkastar sin vilja inför Gud på det sätt som Hans profeter lärt oss. Den troende måste även överge dyrkandet av falska gudar.

De falska religionernas budskap
Det finns många sekter, kulter, religioner, filosofier och rörelser i denna värld som alla påstår sig vara på den rätta vägen eller att de är den sanna vägen Gud. Hur ska man kunna avgöra vem av dem som är den korrekta - eller är alla korrekta? En metod som kan användas för att finns svaret är att undanröja alla ytliga skillnader i lärorna och identifiera det centrala föremålet för dyrkan som de direkt eller indirekt kallar till. Falska religioner har alla ett gemensamt koncept beträffande Gud: antingen påstår de att alla människor är gudar, att specifika människor är gudar, att naturen är gud eller att gud är ett påfund av människans inbillning.

Vi kan därmed påstå att det grundläggande budskapet i de falska religionerna är att Gud kan dyrkas i form av Hans skapelse. Falska religioner bjuder in människan till att dyrka skapelsen genom att kalla skapelsen eller någon del av den för Gud. Exempelvis bjöd profeten Jesus in de som följde honom till att dyrka Gud, men de som påstår sig följa Jesus idag kallar människor till att dyrka Jesus - med påståendet att han var Gud.

Buddha var en reformator som introducerade ett antal humanistiska principer i Indiens religion. Han påstod sig inte vara Gud och han påstod heller inte för de som följe honom att han var någon som skulle dyrkas. Men idag finner vi att de flesta buddhister utanför Indien har tagit honom som Gud och att de prostera sig själva inför avbilder som liknar honom.

Genom att använda denna princip för att identifiera föremålet för dyrkan kan vi med enkelhet identifiera falska religioner och det självklara naturen av deras ursprung. Gud säger även i Koranen:

"Vad ni dyrkar vid sidan av Honom är ingenting annat än namn som ni har tänkt ut, ni och era förfäder; Gud har inte gett er tillstånd till detta. Ingen dömer utom Gud; Han befaller er att dyrka Honom ensam. Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor har ingen kunskap [om detta]."

(Koranen 12:40)

Det kan påstås att alla religioner lär ut goda saker, så varför spelar det då någon roll vilken vi följer? Svaret är att alla falska religioner lär ut det allra ondaste: att dyrka skapelsen. Dyrkan av skapelsen är den största synd som en människa kan begå, då det motsäger sig hela syftet med Hans skapelse. Människan har skapats för att enbart dyrka Gud, vilket tydligt förklaras i Koranen:

"Jag har skapat de osynliga väsendena och människorna enbart för att de skall [känna Mig och] dyrka Mig"

(Koranen 51:56)

följaktligen är dyrkan av skapelsen, som är grunden för avgudadyrkan, den enda oförlåtliga synden. En person som dör i detta tillstånd av avgudadyrkan har förseglat sitt öde i nästa liv. Detta är inte en valmöjlighet, utan ett faktum som har uppenbarats av Gud i Hans slutgiltiga uppenbarelse till människan:

"GUD FÖRLÅTER inte dem som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Guds sida har sannerligen gjort sig skyldig till en oerhörd synd"

(Koranen 4:48)

"GUD FÖRLÅTER inte den som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Guds sida har drivit synden till dess yttersta gräns"

(Koranen 4:116)

Universaliteten i Guds religion
Då konsekvenserna av att följa en felaktig religion är så allvarliga måste Guds sanna religion vara universellt förstå- och uppnåbar i det förgångna och den måste för alltid fortsätta att vara förstå- och uppnåbar över hela världen. Med andra ord, Guds sanna religion kan inte bli bli begränsad till ett visst folkslag, en plats eller en tidsperiod. Det skulle heller inte vara logiskt om en sådan religion påtvingar villkor som inte har något att göra med människans relation till Gud (som dopet), eller tron på människan som en frälsare eller mellanhand. Inom Islâms centrala princip och definition (övergivandet av sin vilja till Gud) ligger roten till Islâms universalitet. Närhelst människan kommer till insikt om att Gud är en samt åtskiljde från Hans skapelse och underkastar sig själv inför Gud, då blir han muslim kroppsligen och andligen samt tillgänglig för Paradiset.

Därför kan vem som helst och när som helst i världens mest avlägsna platser bli Muslim, någon som följer Guds religion, Islâm, genom att enbart avvisa dyrkandet av skapelsen och vända sig till enbart Gud. Det bör dock påpekas att man hela tiden måste fortsätta att välja mellan rätt och fel för att verkligen underkasta sig Guds vilja. Människan har av Gud begåvats med, inte enbart förmågan att urskilja vad som är rätt från vad som är fel, utan även förmågan till att kunna välja mellan dem. Dessa förmågor givna av Gud för med sig ett viktigt ansvar, nämligen att människan kan ställas till svars av Gud för de val han eller hon har gjort. Det blir då naturligt att en människan bara anstränger sig till sitt yttersta för att göra gott och undvika det som är ont. Dessa koncept har i den slutgiltiga uppenbarelsen uttryckts på följande vis:

"DE SOM tror [på denna Skrift] och de som bekänner den judiska tron och de kristna och sabierna - ja, [alla] som tror på Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv - skall helt visst få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem"

(Koranen 2:62)

Om en person, av någon anledning, inte lyckas att acceptera det slutgiltiga budskapet då det tydligt förklarats, då kommer de att sväva i stor fara. Den sista Profeten har sagt: "Den bland de kristna och judarna som hör talas om mig men inte bekräftar sin tro på vad jag för med mig och som dör i detta tillstånd, kommer att vara en av Helvetets invånare." [Sahîh Muslim, vol1, s 91, no 284}

Igenkännandet av Gud
Frågan som dyker upp här är: Hur ska alla människor kunna förväntas tro på en sann Gud, då de har olika bakgrunder och kommer från olika samhällen samt kulturer? För att människor ska hållas ansvariga att dyrka den enda sanna Guden, måste de alla ha tillgång till kunskap om honom. Den slutgiltiga uppenbarelsen lär oss att alla människor har igenkännandet av den enda sanna Guden inskrivet i deras själar som en del av deras innersta natur som de skapats med.

I Koranens sjunde kapitel (al-A'râf ves 172-173) förklarar Gud att när Han skapade Adam så fick Han alla Adams ättlingar till att existera och Han tog en ed från dem genom att säga: "Är jag inte er Herre?" till vilket de alla svarade, "Ja, vi vittnar till det" Allâh förklarar sedan varför han låtit hela människosläktet vittna om att Han är deras skapare och enda sanna Gud värdig att dyrka. Han säger:

"OCH NÄR din Herre låter nya släkten utgå från Adams söners länder, begär Han av dem att de skall vittna om sig själva [och frågar]: "Är Jag inte er Herre?" [Då] svarar de: "Jo, vi vittnar [att Du är vår Herre]!" [Detta sker] för att ni [människor] inte på Uppståndelsens dag skall säga: "Om detta var vi inte medvetna."

(Koranen 7:172)

Vi kan därmed under den Dagen inte påstå att vi inte visste att Allâh var vår Gud och att ingen berättat för oss att vi skulle ha dyrkat enbart honom. Allâh förklarar vidare:

"Eller säga: "Det var våra förfäder som i forna dagar tog sig för att sätta medhjälpare vid Guds sida - och vi, deras sentida efterkommande, vill Du låta oss gå under på grund av de lögner som de diktade upp?"

(Koranen 7:173)

På detta vis föds varje barn med en naturlig tro på Gud och en medfödd dragning mot att enbart dyrka Honom. Denna medfödda tro och tilldragelse mot kallas på arabiska för "fitrah".

Profeten Muhammad har berättat att Allâh har sagt: "Jag skapade Mina tjänare med den rätta religionen, men djävular fick dem att gå vilse." Profeten har även sagt: "Varje barn föds i ett tillstånd av fitrah. Sedan gör hans föräldrar honom till en jude, kristen eller zoroastrian." Om ett barn lämnades ensam, då skulle han dyrka Gud på sitt eget sätt, men alla barn påverkas av deras omgivning. Precis som ett barn underkastar sig de fysiska lagar som Allâh har ålaggt naturen, underkastar sig hans själ naturligt det faktum att Allâh är hans Herre och Skapare. Men om hans föräldrar försöker få barnet till att följa en annan väg, då är barnet inte starkt nog i de tidiga åren av dess liv till att motstå eller motsätta sig föräldrarna. I ett sådant fall kommer den religion barnet följer vara den som barnet uppfostras till och Gud håller inte han eller henne ansvarig eller straffbar för religionen innan en viss ålder uppnåtts.

Guds tecken
Genom en människas liv, från barndomen tills de dör, visas tecken från den enda sanna Guden för dem i alla världens hörn och i deras egna själar, tills det blir klart för dem att det endast finns en sann Gud (Allâh). Gud säger i Koranen:

"Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem själva, ända till dess [uppenbarelsens] sanning står klar för dem! Är det inte nog för dem [att veta] att din Herre är vittne till allt som sker?"

(Koranen 41:53)

Den följande historien är ett exempel på hur Gud visar ett tecken över felaktigheten i att dyrka avgudar. I de sydöstra Amazonasdjunglerna i Brasilien uppreste en primitiv stam en avgudabild vid namn Skwatch i deras hydda. Han representerade den högsta Guden över hela skapelsen. Efterföljande dag gick en ung man in i hyddan för att visa vördnad till Guden och medan han prosterade inför vad han lärts skulle vara hans Skapare och universums Herre, kom en skabbig loppbiten hund in i hyddan. Den unga mannen tittade upp för att hinna se hunden lyfta sitt ben och urinera på avguden. Full av vrede jagade den unga mannen hunden ut ur templet, men när hans vrede avtagit insåg han att avguden inte skulle kunna vara universums Herre. Han drog därmed slutsatsen att Gud måste finnas någon annan stans. Det kan tyckas vara konstigt, men när hunden urinerade på avguden var det ett tecken från Gud till denna unga man. Detta tecken innehöll det gudomliga budskapet om att det han dyrkade var falskt. Det frigjorde honom från att blint följa traditionen han lärt sig, där de dyrkade en falsk gud. Som ett resultat av detta, gavs denna mannen ett val: antingen sökte han den sanna Guden eller så fortsatte han att göra fel.

Allâh nämner Profeten Abrahams sökande efter Gud som ett exempel på hur de som följer Hans tecken kommer att bli korrekt vägledda:

"Vi visade nu Abraham [Vårt] herravälde över himlarna och jorden, för att han skulle bli fullt övertygad. När nattens mörker sänkte sig över honom, såg han en stjärna och utropade: "Detta är min Herre!" Men när den sjönk [under horisonten], sade han: "Jag kan inte dyrka något som sjunker och försvinner. Och när han såg månen gå upp sade han: "Detta är min Herre!" Men när den sjönk [och försvann] sade han: "Om min Herre inte vägleder mig blir jag säkert en av dem som går vilse. Och han såg solen gå upp och sade: "Detta är min Herre! Denna [stjärna] är störst." Men när [även solen] sjönk [och försvann] sade han: "Stamfränder! Jag har ingen del i [den synd ni begår när] ni sätter medgudar vid Guds sida. Jag har i sökandet efter sanningen funnit den rena, ursprungliga tron, vänt mig ifrån allt falskt och [vänt mig] till Den som har skapat himlarna och jorden, och jag ägnar inte avgudar min dyrkan."

(Koranen 6:75-79)

Som vi nämnt tidigare har profeterna sänts till alla nationer och stammar för att stödja människans medfödda tro på Gud och människans medfödda tilldragelse mot att dyrka Honom, De har även haft i uppdrag att förstärka den gudomliga sanningen i de dagliga tecken som Gud visar. Även om en stor del av dessa profeters läror har blivit förvanskade har delar av vad Gud uppenbarat för dem bevarats orörda och de har tjänat som en vägledning för människan till att välja mellan rätt och fel. Påverkan från gudsinspirerade budskap genom tiderna kan ses i "De Tio Budorden" i Torahn som senare övertagits av den kristna läran. Vi finner även att dessa budskap återfinns i lagar om mord, stöld och äktenskapsbrott i de flesta nutida och dåtida samhällen.

Som ett resultat av Guds tecken genom tiderna, kombinerat med Hans uppenbarelser genom Hans profeter, har hela människosläktet givits chansen att känna igen den enda sanna Guden. Därför kommer varje individ att hållas ansvarig för deras tro på Gud och om de accepterat Guds sanna religion - Islâm - som innebär total underkastelse inför Allâhs vilja.

Sammanfattning
Denna text har demonstrerat att religionen Islâms namn uttrycker Islâms mest grundläggande princip - underkastelse inför Guds vilja och att namnet Islâm, enligt religionens heliga skrifter, inte har valts av människor utan av Gud. Det har även visats att enbart Islâm förkunnar Guds unikhet och Hans attribut samt påbjuder dyrkan av enbart Gud - utan mellanhänder. Genom den gudomligt instiftade tilldragelsen i människans inre till att dyrka Gud och de tecken Gud visat genom årtusendena för varje individ, har Islâms kunnat uppnås av alla människor under alla tider.

Vikten av namnet Islâm (underkastelse inför Gud) är Islâms grundläggande erkännande unikhet av Gud och Islâms tillgänglighet för alla människor under alla tidpunkter stödjer på ett övertygande sätt Islâms påstående om att enbart Islâm, under alla tidpunkter, har varit Guds sanna religion.

Vi ber Allâh - Den Upphöjde - att Han håller oss på den rätta vägen som Han väglett oss till och att Han skänker oss Hans välsignelser och nåd, för Han är sannerligen den Mest Nåderike. All lovpris är för Allâh, världarnas Herre och må frid och välsignelser vara över Profeten Muhammad, alla Guds profeter och deras rättfärdiga efterföljare.