HANS BAKGRUND OCH UPPVÄXT
HANS RESANDE EFTER HADITHER
IMAM BUKHARI'S FANTASTISKA MINNE
SVÅRA TIDER
KÄRLEK TILL KORAN OCH SUNNAH
FÖRBARMANDE OCH AVHÅLLSAMHET
IMAM BUKHARI OCH GUVERNÖREN AV BUKHAARA
HANS DÖD
HANS ARBETEN


Hans bakgrund och uppväxt
Imam Bukhari är känd som Amirul Mumineen fil Hadith (de troendes ledare i hadither). Hans fullständiga namn var Abu Abdullah Muhammad bin Ismaeel bin Ibraheem bin Bardizbah. Han föddes efter Jummah-bönen den 13:e shawwal 194 H i staden Bukhaara som nu ligger i Uzbekistan. Hans far var också en lärd av hadither. Hans far var inte bara kunnig i hadither utan han var också en framgångsrik affärsman. Vid sin död sa han "I hela min förmögenhet finns det inte en enda haram dirham eller en enda dirham som jag har tjänat på något tvivelaktigt sätt". Imam Bukharis far dog när han var liten så han växte upp som faderlös. Hans mor spenderade hela sitt arv på sitt barns utbildning. Hans mor liksom hans far var from och gudsfruktig. Det är rapporterat att Imam Bukhari förlorade sin syn som liten och att doktorerna vid den tiden var oförmögna att bota honom. Hans mor förlorade inte hoppet och bad ständigt till Allah. Det är rapporterat att hon sa " Jag grät så mycket att jag trodde att mina njurar skulle brista". En natt sa profeten Ibraheem (aleihissalaam) till henne i en dröm "På grund av dina ständiga böner har Allah get tillbaka synen till ditt barn". Hon gick genast till sitt barn Muhammad bin Ismaeel och fann att hans syn var tillbaka.

Som de flesta barn vid den tiden så memoriserade han Koranen vid tio års ålder. När han frågades om när han började söka kunskap om hadeeth svarade han "Jag inspirerades att memorisera hadeeth vid tio års ålder".

Imam Bukhari sa "Som barn gick jag till cirklarna med Marws jurister och jag var för blyg för att hälsa med salaam. En gång frågade en av lärarna 'Hur många hadeether har du skrivit idag?' Jag svarade 'Två'. De som var närvarande började skratta. En sheikh ibland dem sa 'Skratta inte åt honom, för det kan hända att han en dag kommer att skratta åt er'."

Imam Bukhari började gå till Imam Dakhilee's cirklar. Ett exempel på Imam Bukharis mognad illustrerades vid en incident som inträffade medan han deltog vid en av dessa cirklar. Imam Dakhilee lärde ut hadither när han gjorde ett misstag i att redogöra kedjan av berättare i en hadith. han sa: "Sufyan från Abu Zubayr från Ibraheem." Imam Bukhari som då var ett barn på elva år sa: "Oh så och så, Abu Zubayr berättar inte från Ibraheem." När Imam Dakhilee såg att talaren var ett barn som kanske lurade honom, förebrådde honom. Imam Bukhari svarade: "Om du inte tror mig så gå och titta på originaltexten om du fortfarande har den." Imam Dakhilee gick och tittade på originalet och fann att det var som Imam Bukhari hade sagt. För att testa Imam Bukhari frågade Imam Dakhilee: "Säg mig, hur ska det vara?" Imam Bukhari svarade: "Det är Zubayr Bin Adee från Ibraheem." Imam Dakhilee tog pennan av Imam Bukhari och rättade till sitt misstag.

Fram till sexton års ålder läste han under lokala lärda. År 210 H åkte han till Hijaz för att göra hajj. Efter hajj stannade han kvar och studerade under lärda som Abul Waleed al Azuki och Abdullah bin Yazeed och Al Humaide. Vid arton års ålder åkte han till Madinah och studerade under läromästare som Mutarrif bin Abdullah, Ibraheem bin Hamza och andra. Det var där han skrev böckerna "Qadayas Sahaaba wat Tabi'een" och "At Tarikh al Kabir".

Hans resande efter Hadither
Om sina resor för att samla hadither sa han "Jag reste till Shaam, Egypten och Jazeera två gånger. Till Basra fyra gånger och bodde i Hijaaz Makkah och Madinah i sex år och jag vet inte hur många gånger jag besökte Koofa och Baghdad."

Imam Bukhari sa "Jag har memoriserat 100.000 sahih hadither och 200.000 hadither som inte är sahih, och de hadither som jag skrev ner i min bok valde jag bland 600.000 hadither".

Imam Bukhari offrade allt för att få kunskap om hadither. Muhamad bin Abi Hatim berättade "Varje gång jag reste med Imam Bukhari för att söka hadither brukade vi sova i samma rum, förutom ibland vid midsommar. Jag såg honom vakna 15 till 20 gånger på en enda natt. Varje gång han vaknade brukade han tända lampan med flinta, göra någon markering på någon hadith och sen sova".

En gång åkte Imam Bukhari till en man för att få en hadith. När han kom till mannens hus såg han att mannen försökte fånga sin trilska häst genom att hålla hörnet av sin klädesplagg på ett sådant sätt som om att det skulle finnas mat i det. När hästen såg det kom den tillbaka och mannen kunde fånga den. När Imam Bukhari såg detta frågade han: "Fanns det verkligen mat i hörnet av ditt klädesplagg?" Mannen svarade: "Nej, det var ett trick för att fånga hästen." Imam Bukhari svarade: "Jag tar inte från någon som ljuger och lurar hästar", och återvände utan att fråga honom om hadithen.

Han själv sa, "Jag skrev hadither från mer än tusen sheikher."

Och han själv hade tusentals studenter, ibland närvarade tjugotusen vid hans cirklar. Många blev läromästare som t.ex. Imam Muslim, Imam Tirmidhi, Imam Nasai, Abu Hatim ar Razi, Abu Zurah ar Razi, Abu Bakr bin Kuzaimah och Imam Darami.

Imam Bukhari's fantastiska minne
Det är berättat att Imam Bukhari som barn deltog i hadithcirklar i Basra med sina kompanjoner. När läromästarna reciterade hadither brukade hans kompnjoner skriva ner dem, medan Imam Bukhari bara satt och lyssnade utan att skriva ner ett enda ord. Det här irriterade hans kompanjoner men de förblev tålmodiga. Efter några dagar när de såg att Imam Bukhari hade gjort det till en vana sa de frustrerat, "Varför deltar du i cirklar om du inte skriver ner några hadiother?" Imam Bukhari förblev tyst. Därefter började hans kompanjoner att besvära honom varje dag. En dag gick de över gränsen, Imam Bukhari sa, "Visa mig vad ni har skrivit." De hade skrivit ner ungefär femtontusen hadither. Det är berättat att Imam Bukhari reciterade varenda hadith ur sitt minne till den grad att det började korrigera sina böcker efter hans minne.

Det är berättat att han brukade titta i en bok och genom att läsa den en gång så hade han memoriserat den.

När läromästarna i Baghdad hörde om hans extraordinära minne bestämde de sig för att testa honom. När Imam Bukhari kom till Baghdad tog de lärda hundra hadither och ändrade deras kedjor och text. De utsåg tio män och gav varje man tio hadither att recitera för honom. På dagen för testet tog de lärda på olika områden sina platser och tusentals lämnade sina arbeten för att komma och titta. Den första mannen kom och reciterade sin hadith, Imam Bukhari svarade "Inte känd för mig." De som visste att det var ett test insåg att Iamam Bukhari hade förstått saken medan det generella intrycket var att Imam Bukhari's kunskap var mycket knapp och att hans minne var mycket dåligt. Alla tio män kom och reciterade de hadither som utsetts till dem. De enda orden på Imam Bukhari's läppar var "Inte känd för mig." När alla hundra hadither hade reciterats kallade han på den första mannen och sa: "Det här var den första hadithen du reciterade." Han reciterade hans hadith, pekade ut felen och reciterade sedan hadithen korrekt. Imam Bukhari gjorde detta med alla hundra hadither. Folket erkände hans fantastiska minne. Enligt Mirqaat var det mest otroliga att Imam Bukhari mindes de hundra haditherna som de hade reciterat, i den ordning som de hade reciterat dem, med de medvetna felen. Och sedan rättade deras fel även om han själv bara hade lyssnat på hadithen en enda gång.

Svåra tider
Trots att han ärvde mycket pengar och var en framgångsrik affärsman så spenderade han vartenda öre på hadither till den grad att han en gång var tvungen att sälja sina kläder. Det berättades en gång att Imam Bukhari inte närvarade vid hadithlektionerna på flera dagar. Hans kollegor chockades över hans frånvaro och gick för att besöka honom. De fann honom i hans hus iförd i endast pyamas. Han hade sålt sina kläder för hadithernas skull så hans kompanjoner samlade ihop pengar och köpte kläder åt honom.

Ibland levde han på löv från vilda plantor på grund av att han inte hade någon mat. Imam Bukhari berättade, "På en av mina resor till Adam bin Abi Iyyas tog mina pengar slut och eftersom jag inte hade någon mat så började jag äta löv från plantor och jag informerade inte någon om det. Den tredje dagen kom någon jag inte kände och gav mig en väska full av pengar och sa; spendera det på dig själv."

På en av sina resor steg han ombord på ett fartyg med tusen Dinar. En av dem ombord började umgås med honom och visade stor respekt för honom. Imam Bukhari blev vän med honom och efter några möten berättade han om sina tusen Dinar. Plötsligt en morgon vaknade samma man gråtandes och skrikandes och slitandes sina kläder. Människor chockades över hans uppförande och frågade varför han gjorde så. Han sa att hans väska som innehöll tusen Dinarer hade stulits. De började söka igenom alla ombord en efter en. Samtidigt tog Imam Bukhari väskan och kastade den i havet. Alla genomsöktes inklusive Imam Bukhari, men väskan hittades inte och därför blev mannen anklagad för lögn. När de steg i land kom mannen till Imam Bukhari och frågade vad han hade gjort med pengarna. Imam Bukhari svarade, "jag kastade dem i havet". "Hur klarade du av att behålla lugnet och tålamodet trots denna stora förlust?", frågade mannen. Imam Bukhari sa: "Så okunnigt, vet du inte att jag har spenderat hela mitt liv på att samla hadither om Rasulullah (saas) och världen vet att jag är en mycket sund och trovärdig berättare. Hur kan jag utsätta mig själv för en falsk anklagelse om stöld. Denna rikedom (av trovärdighet och god karaktär) som jag har förvärvat genom mitt liv, skulle jag ha slösat bort det för några få Dinarer?"

Kärlek till Koran och Sunnah
Oavsett hur intelligent en person är och vilka uppoffringar han gör för att förvärva kunskap om hadither så kan han inte bli mästare eller dra nytta av sin kunskap utan att agera i enlighet med denna välsignade kunskap.

Imam Bukhari gjorde sitt yttersta för att följa Koran och Sunnah i varje del av det vardagliga livet. Bågskytte var profetens (saas) sunnah och för att följa denna sunnah brukade Imam Bukhari gå till de öppna fälten och träna. Muhammad Bin Abi Hatim berättade: "Under alla år som jag har spenderat med honom har han mig veterligen bara missat målet två gånger."

Han berättar också att en gång, var vi i Firbar på en plats kallad Babul Fursah för att träna bågskytte. Under träningen träffade en av Imam Bukhari's pilar av misstag en av brons pelare och skadade den. Han steg av, tog ut pilen från pelaren och slutade öva och vände tillbaka. På väg tillbaka sa han till mig att gå till brons ägare och tala om för honom att vi var ansvariga för skadan på pelaren och att vi skulle vara tacksamma om han skulle ge oss tillåtelse att ersätta den eller betala för skadan. Bron tillhörde Humaid bin al Akdar. Han sa till mig, "Ge mina salaam till Imam Bukhari och tala om för honom att jag villigt offrar allt jag äger för honom. Han är förlåten." När Imam Buklhari fick hans meddelande blev han mycket glad och gav trehundra dirham i sadaqa för Allah's sak och reciterade femhundra hadither till de fattiga och de resande.

Imam Bukhari blev en gång inbjuden till någons fruktträdgård. När det var dags för salatul dohr ledde han dem som var närvarande i bönen och började sedan göra nafl salaat. Efter att ha avslutat sin bön lyfte han sin skjorta och sa till en av sina kompanjoner: "Se efter om det finns något i min skjorta." Han fann att hans rygg var röd och svullen eftersom en geting hade stuckit honom sexton eller sjutton gånger. En av dem frågade: "Varför lämnade du inte bönen första gången den stack?" Han svarade "Jag reciterade en sura och jag njöt av den så mycket att jag inte ville förkorta den."

Förbarmande och avhållsamhet
Imam Bukhari brukade säga, "Jag har aldrig baktalat sedan jag visste att baktaleri var Haram."

Abdullah bin Muhammad berättar, en gång var jag med Imam Bukhari i hans hus då hans slavflicka kom in och välte bläckhornet framför honom. Han frågade "Ser du inte var du går?" Hon svarade väldigt arrogant, "Om det inte finns någon plats att gå var ska jag gå då?" Istället för att förebrå henne spred Imam Bukhari ut sina händer och sa, "Gå, jag har befriat dig." Det sades: "O Abu Abdullah, hon gjorde dig arg och ändå gjorde du en god gärning och befriade henne." Han svarade: "Jag gjorde mitt nafs lyckligt på grund av vad det hade gjort." Istället för att förmana henne valde han att förmana sig själv.

En gång förvärvade Imam Bukhari några handelsvaror. Samma kväll kom några handelsmän och bjöd femtusen dirham i förtjänst för varorna. Imam Bukhari sa åt dem att han ska tänka på det och informera dem imorgon. Nästa dag kom några andra affärsmän och bjöd tiotusen dirham i förtjänst för varorna. Imam Bukhari vägrade och sålde varorna till dem som kom på kvällen, och sa: "Jag vet att ni har bjudit mer men jag hade avsikten igår kväll att sälja varorna till dem som kom på kvällen, sålunda ville jag inte bryta min avsikt."

Imam Bukhari var mycket givmild och kunde ge bort stora summor pengar till behövande.

Imam Bukhari och guvernören av Bukhaara
Efter Naisapur återvände Imam Bukhari till Bukhara. Människor kom ut fem kilometer för at ta emot honom. Han slog sig ner i Bukhara och började at hålla hadithcirklar i moskén. Ryktet om honom växte dag för dag och hans berömda läror ledde till att tusentals runt om i landet flockades kring hans lektioner. När guvernören Khalid bin Ahmad Az Zuhali såg detta bad han att Imam Bukhari skulle komma speciellt till hans hus och lära honom och hans barn imamens böcker Sahih al Bukhari och At Tarikh. Imam Bukhari vägrade för han visste at det skulle bli svårt för en person att stå fast vid religionen medans han minglade med kungar och guvernörer. Imam Bukhari skickade ett meddelande, "Jag ska inte vanhedra kunskapen om hadither och inte heller ska jag ta den till kungarnas dörrar." Då begärde guvernören, "Om du inte vill komma till palatset så ge guvernören privatlektioner som allmänheten inte får delta i." Återigen vägrade Imam Bukhari eftersom detta var kunskap i hadither som alla hade lika rätt till och ingen hade företräde över någon annan.

Han sände ett meddelande till guvernören, "Om du är i behov av denna kunskap så delta i cirklarna i huset eller i moskén. Om det inte passar dig så är du guvernören, så stoppa mig från att hålla dessa cirklar. Så har jag åtminstonde en ursäkt på domedagen eftersom jag personligen inte kommer att gömma kunskapen om hadither." Denna uppenbara vägran förargade guvernören och han sammansvärjde för att förvisa honom. På grund av att människor älskade Imam Bukhari och att förvisa honom utan giltig anledning var omöjligt, så instruerade guvernören Huraith bin Abil Waraka och några andra av sina kompanjoner att anklaga Imam Bukhari för sådana saker som skulle bringa ilska och bittra känslor i allmänhetens hjärtan mot Imam Bukhari. Ett väldigt känsligt problem vid den tiden var angående Koranens ord, om de var Makhlooq (skapade) eller inte. De drog fördel av detta känsliga problem och anklade Imam Bukhari för att hålla den åsikten att Koranens ord var Makhlooq och de spred detta rykte. Ovetandes om verkligheten blev människorna när de hörde upprörda på Imam Bukhari. Guvernören uppnådde sitt mål och Imam Bukhari blev förvisad. Imam Bukhari visste att det var guvernören som låg bakom den här sammansvärjningen och att han var orsaken till att han blev förhindrad att lära ut Profetens (saas) hadither, bad mot dem. "Oh Allah, visa dem i de själva och i deras familjer vad de hade för avsikt med mig." Efter några dagar blev hans bön besvarad. Guvernören blev torterad och fängslad och han dog senare i fängelset.

Imam Bukhari lämnade Bukhara och gav sig av mot Baikand. Emmelertid hade de falska anklagelserna spridits från Bukhara och nått Baikand innan honom och detta splittrade människorna i Baikand. På grund av detta delade de sig i två gruper. Det fanns de som fortfarande var för Imam Bukhari och de som vände sig mot honom. När Imam Bulkhari fick vetskap om dena dispyt bestämde han sig för att det inte var lämpligt att slå sig ner där. Samtidigt fick människorna i Samarkand vetskapen om Imam Bukharis problematiska ankomst till Baikand. De bad imamen att ära dem genom att slå sig ner i Samarkand och lära dem hadither. Den store imamen lämnade Baikand för Samarkand. På vägen passerade han sina släktingar i Khartang. Medan han var i Khartang blev han informerad om att det falska ryktet hade spridit sig i Samarkand så att mäniskorna där liksom människorna i Baikand hade delats i två grupper. Imam Bukhari bad till Allah, "Oh Allah, världen trots sin vidsträckthet har blivit trång så ta upp mig till Dig."

Hans död
Efter denna inledande oenighet enade sig slutligen människorna i Samarkand om att det inte fanns någon sanning bakom dessa rykten. De insisterade prompt att Imam Bukhari skulle komma till Samarkand och Imam Bukhari accepterade inbjudan. Galib bin Jibraeel sa att Imam Bukhjari satte på sig sin turban och sina khuffain (lädersockor) och tog omkring tjugo steg. Sedan sa han, "Lämna mig jag är väldigt trött och svag." De lämnade honom, han bad till Allah, la sig ner och dog i det här tillståndet. Svetten fortsatte att flöda från hans kropp tills han blev badad och insvept. Han dog under natten på Eid ul Fitr vid en ålder av sextiotvå och blev begravd efter dohrbönen i Khartang. När Imam Bukhari blev begraven spred sig en söt doft bättre än mysk från hans grav och det förblev så i flera dagar.

Hans arbeten
Imam Bukhari sammanställde många böcker av vilka några försvann medan några finns kvar:

1. Qadayas Sahaaba wat Tabieen
2. Raful Yadain
3. Qirat Khalful Imam
4. Khalq Afal Al Ibad
5. At Tafsir al Kabir
6. Al Musnad al Kabir
7. Tarikh Saghir
8. Tarikh Awsat
9. Tarikh Kabir
10. Al Mabsut
11. Al Wuhdan
12. Asami as Sahaaba
13. Al Hibah
14. Al Ashriba
15. Al Jami al Kabir
16. Ad Duafa
17. Birr al Walidain
18. Al Adab al Mufrad
19. Al Fawa'id
20. Al Kuna
21. Al Ilal
22. Sahih al Bukhari


Ibn Taymeeah sa: "Det finns ingen bok under himlen mer autentisk än Sahih al-Bukhari och Muslim efter Koranen."