"Abu Hurayrah, radiyallahu anhu, qal.' qala rasul Allahi, sallallahu alayhi wa sailam..."

Genom denna fras har miljoner Muslimer från den tidiga historien om Islam tills nutid blivit vana vid namnet Abu Hurayrah. I tal och föredrag, på fredags Khutbah och seminarier, i hadithböcker och sirah, Fiqh och ibadah, är namnet på Abu Hurayrah nämnt på detta sätt:

”Med stöd av Abu Hurayrah, må Gud vara nöjd med honom som sade: Budbäraren från Gud, må Gud välsigna honom och bevilja honom fred, sade…”

Genom hans fantastiska ansträngningar, hundratals av hadither eller uttalanden från Profeten blev vidarebefordrade till senare generationer. Hans namn är det främsta i rollen av hadithspridning. Närmast efter honom kommer namnen på sådana följeslagare som Abdullah Umars son, Anas Maliks son, Umm al-Mumininin Aishah, Jabir ibn Abdullah och Abu Said al-Khudri alla från vilka det spreds över tusen uttalanden av Profeten.

Abu Hurayrah blev Muslim vid at-Tufayl ibn Amr händer, ledaren för Daws stammen till vilken han tillhörde. Daws levde i området av Tihamah vilket sträckte sig längs Röda havs kusten i södra Arabien. När at-Tufayl återvände till hans by efter att ha mött Profeten och blivit Muslim i dom tidiga åren av hans mission, så var Abu Hurayrah en av de första att besvara hans anrop. Han var olik majoriteten av de Daws som envist förblev kvar i deras gamla tro för en lång tid.

När at-Tufayl besökte Mecka igen, åtföljdes han av Abu Hurayrah. Där fick han äran och förmånen att träffa den nobla Profeten (saas) som frågade honom: ”Vad är ditt namn?”

”Abdu Shams – Tjänaren av solen”, svarade han.

”Istället låt det vara Abdur-Rahman – Tjänaren av den Välgörande Herren,” sade Profeten (saas).

”Ja, Abdur-Rahman (skall det bli) O Budbärare till Gud,” svarade han. Hursomhelst, han fortsatte att vara känd som Abu Hurayrah, ”kattungemannen”, ordagrant ”fadern till en kattunge” därför att precis som Profeten var han förtjust i katter och sedan hans barndom hade han ofta en katt att leka med.

Abu Hurayrah stannade I Tihamah i flera år och det var i början på det sjunde året av Hijra som han anlände till Medinah med andra från hans stam. Profeten (saas) hade gått på ett fälttåg till Khaybar. Utblottad, tog Abu Hurayrah hans plats i moskén med de andra av Ahl as-Suffah. Han var singel, utan någon fru eller barn. Med honom emellertid, var hans mamma som fortfarande var en icke muslim. Han längtade, och bad, för henne att hon skulle bli Muslim men hon vägrade obevekligt. En dag, bjöd han in henne till att ha tro på endast Gud och följa Hans Profet men hon uttalade några ord om Profeten som gjorde honom mycket ledsen. Med tårar i ögonen, gick han till den nobla Profeten (saas) som sade till honom:

”Vad får dig att gråta, O Abu Hurayrah?"

“Jag har inte gett upp inbjudandet av min mamma till Islam men hon har alltid avvisat mig. Idag, bjöd jag åter in henne och jag hörde ord från henne vilka jag inte tyckte om. Gör en bön till Gud den Allsmäktige att Abu Hurayrah's mammas hjärta ska lyssna till Islam.”

Profeten (saas) svarade på Abu Hurayrah's önskan och bad för hans mamma. Abu Hurayrah sade: ”Jag gick hem och fann att dörren var stängd.” Jag hörde plaskande av vatten och när jag försökte stiga in till min mamma sade hon: ”Stanna där du är, O Abu Hurayrah." Och efter att hon klätt på sig, sade hon: ”Kom in!” Jag gick in och hon sade: ”Jag vittnar att det inte finns någon gud förutom Allah och jag vittnar att Muhammad är hans Tjänare och Hans Budbärare.”

”Jag återvände till Profeten (saas), gråtandes av lycka precis som jag en timme innan hade gått och gråtit av ledsamhet och sade:” Jag har goda nyheter, O Allahs Budbärare. Gud har svarat på dina böner och väglett mamman till Abu Hurayrah till Islam.”

Abu Hurayrah älskade Profeten en hel del och fann ynnest med honom. Han var aldrig trött på att titta på Profeten vars ansikte visade sig för honom ägandes all glans från solen och han var aldrig trött på att lyssna till honom. Ofta prisade han Gud för hans goda lycka och sade: ”Ära vare till Gud som har väglett Abu Hurayrah till Islam.” Ära vare till Gud som har lärt Abu Hurayrah Koranen.”

”Ära vare till Gud som har skänkt Abu Hurayrah kompanjonskapet med Muhammad, må Gud välsigna honom och bevilja honom fred.” När han nådde Medinah, satte Abu Hurayrah hans hjärta till att uppnå kunskap. Zayd ibn Thabit den betydande kompanjonen till Profeten (saas) rapporterade: “Medan Abu Hurayrah och jag och en annan vän till mig var I moskén och bad till Gud den Allsmäktige och utförde dhikr till Honom, uppenbarade sig Guds Budbärarae.” Han kom mot oss och satt bland oss. Vi blev tysta och han sade: ”Fortsätt med det som ni gjorde.”

”Så min vän och jag gjorde en bön till Gud innan Abu Hurayrah gjorde det och Profeten började säga Ameen till vår duaa”

”Så Abu Hurayrah gjorde en bön sägandes: ”O Herre, jag ber Dig för vad mina två kompanjoner har bett dig och jag ber Dig om kunskap vilken inte kommer att glömmas bort.””

Profeten (saas) sade: “Ameen.” Vi sade då: “Och vi ber Allah om kunskap vilken inte kommer att glömmas bort, och Profeten svarade: “Den unga Dawsi har redan bett om det innan er.” ”Med hans väldiga minne, började Abu Hurayrah att memorisera de fyra åren som han tillbringade med Profeten. Han förstod att han hade en stor gåva och han gjorde allt för att använda den till fullo i Islam.

Han hade fri tid till hans förfogande. Olikt många av Muhajirin uppehöll han sig inte på marknadsplatser med att köpa och sälja. Olik många av Ansar, hade han inget land att odla inte heller några grödor att sköta. Han stannade med Profeten (saas) i Medinah och gick med honom på hans resor och expeditioner.

Många följeslagare var häpna över det antal hadither han hade memoriserat och frågade honom ofta när han hade hört en speciell hadith och under vilka omständigheter.

En gång Marwan ibn al-Hakam ville testa Abu Hurayrah's minnesförmåga. Han satt med honom i ett rum och bakom en gardin placerade han en skriftlärd, utan att Abu Hurayrah visste om det, och gav honom order att skriva ner allt som Abu Hurayrah sade. Ett år senare, kallade Marwan på Abu Hurayrah igen och bad honom återge samma hadith som den skriftlärde hade dokumenterat. Det konstaterades att han hade inte glömt ett enda ord. Abu Hurayrah var angelägen att lära och sprida de ahadith som han hade memoriserat och kunskaperna I Islam I allmänhet. Det rapporterades att han en dag passerade genom suq (marknad) i Medinah och naturligtvis såg folk upptagna med affärer att köpa och sälja.

”Hur svaga är ni, O folket av Medinah!” sade han.

”Vad är det som du ser som är svagt hos oss, Abu Hurayrah?” Frågade dom.

”Arvet från Guds Budbärare, (saas), håller på att spridas och ni finns kvar här! Vill ni inte gå och få eran andel?”

”Var är detta, O Abu Hurayrah?” Frågade dom.

”I moskén.” Svarade han.

Snabbt gick dom iväg. Abu Hurayrah väntade tills dom kom tillbaka. När dom såg honom, sade dom: ”O Abu Hurayrah, vi gick till moskén och steg in och vi såg ingenting som blev spridet.”

”Såg ni inte någon i moskén?” frågade han.

”O ja, vi såg folk som gjorde Salat, några som läste Koranen och några som diskuterade om vad som är halaal och vad som är haraam.”

”Olycka på er”, svarade Abu Hurayrah, ”det är arvet från Muhammad, må Gud välsigna honom och bevilja honom fred.”

Abu Hurayrah gick igenom mycket lidande och svårigheter som ett resultat av hans ägnande åt att söka efter kunskap. Han var ofta hungrig och utfattig. Han sade om sig själv:

”När jag var drabbad av svår hunger, gick jag till en av Profetens följeslagare och frågade honom om en ayah ur Koranen och (stannade med honom) lärandes den så att han skulle ta med mig till hans hus och ge mig mat.”

En dag, blev min hunger så svår att jag lade en sten på min mage, Jag satte mig sedan ner på stigen av följeslagarna. Abu Bakr passerade och jag frågade honom om en ayah i Guds Bok. Jag frågade honom så att han skulle inbjuda mig men han gjorde inte det.

“Så passerade Umar ibn al-Khattab förbi mig och jag frågade honom om en ayah men han inbjöd mig inte heller. Så kom Guds Budbärare (saas) passerandes och insåg att jag var hungrig och sade: "Abu Hurayrah!"

“Till din tjänst”, svarade jag och följde honom tills vi steg in i hans hem. Han fann en skål med mjölk och frågade sin familj: ”Varifrån fick ni denna?”

”Någon skickade den till dig”, svarade dom.

Han sade då till mig, "O Abu Hurayrah gå till Ahl as-Suffah och bjud hit dem.” Abu Hurayrah gjorde som han blev tillsagd och dom drack alla ifrån mjölken.

Tiden kom förstås när Muslimerna var välsignade med en stor rikedom och materiell godhet av alla slag. Abu Hurayrah fick till slut hans del av rikedom. Han hade ett komfortabelt hem, en fru och barn. Men denna vändning till lycka ändrade inte hans personlighet. Inte heller glömde han hans dagar av fattigdom. Han sade ”Jag växte upp som en föräldralös och jag utvandrade som en fattig och utblottad person”. Jag brukade ta mat till min mage från Busrah bint Ghazwan. Jag tjänade folk när dom kom tillbaka från resor och ledde deras kameler när dom gav sig av. Så fick Gud mig att gifta mig med henne (Busrah). Så ära är till Gud som har stärkt hans religion och gjort Abu Hurayrah en imam.” (Detta sista uttalande är en hänvisning till tiden när han blev ledare av Medinah).

Mycket av Abu Hurayrah's tid spenderades med själsliga övningar och hängivenhet till Gud. Qiyaam al-Layl, att stanna uppe under nätter i bön och hängivenhet - var ett regelbundet utövande i hans familj inklusive av hans fru och hans dotter. Han kunde stanna uppe en tredjedel av natten, hans fru för en annan tredjedel och hans dotter för en tredjedel. På detta vis, passerade ingen timme under natten i Abu Hurayrah’s hus utan ibadah, dhikr och Salat.

Under kalifatet av Umar, utpekade Umar honom som en ledare av Bahrain. Umar var mycket nogräknade med vilken sorts person som han utpekade som ledare. Han var alltid intresserad av att hans ledare skulle leva enkelt och måttligt och inte förvärva mycket rikedomar även om det var genom lagliga vägar.

I Bahrain, blev Abu Hurayrah ganska rik. Umar hörde om det och kallade honom till Medinah. Umar trodde att han hade kommit över hans rikedom genom olagliga affärer och frågade honom om var och hur han hade överkommit en sådan framgång. Abu Hurayrah svarade: ”Från att avla hästar och gåvor som jag har fått.”

“Ge det till den Muslimska statskassan,” gav Umar order om.

Abu Hurayrah gjorde som han var tillsagd och reste hans händer mot skyn och bad: ”O Herre, förlåt Amir al-Muminin.” Därefter, frågade Umar honom om att bli ledare igen men han vägrade. Umar frågade honom om varför han vägrade och han sade:

”Så att min ära inte skall bli smutsfläckad, min rikedom tagen och min rygg slagen.”

Och han lade till: ”Och jag fruktar för att döma utan kunskap och tala utan visdom.”

Genom hans liv fortsatte Abu Hurayrah att vara snäll och artig mot hans mamma. Närhelst han skulle gå hemifrån, stannade han vid dörren till hennes rum och sade: As-salaamu alaykum, yaa ummataah, wa rahrnatullahi wa barakatuhu, fred vare med dig, mamma, och barmhärtigheten och välsignelsen från Gud.” Hon svarade: Wa alayka-s salaam, yaa bunayya, wa rahmatullahi wa barakatuhu - och på dig vare fred, min son, och barmhärtigheten och välsignelsen från Gud.” Ofta kunde han även säga: ”Må Gud ha barmhärtighet med dig som du tog hand om mig när jag var liten, ” och hon kunde svara: ”Må Gud ha barmhärtighet med dig som du har befriat mig från fel när jag var gammal.” Abu Hurayrah uppmuntrade alltid andra människor att vara snälla och goda mot deras föräldrar.

En dag såg han två män som gick tillsammans, den ena äldre än den andra. Han frågade den yngre: ”Vad är denna man till dig?”

”Min fader,” svarade personen.

”Kalla honom inte vid hans namn. Gå inte framför honom och sitt inte före honom,” rådde Abu Hurayrah.

Muslimer är skyldig mycket i tacksamhet till Abu Hurayrah för att han hjälpt till att bevara och sprida de värdefulla donationerna från Profeten (saas). Han dog år 59 AH när han var sjuttioåtta år gammal.