Principen av Tawheed är mycket djup och är i behov av närmare förklaring, även bland muslimer. Detta faktum illustreras tydligt av att vissa muslimer som ibn 'Arabee [1] tolkade Tawheed som att Allah är allting och allting är Allah; att det enda som existerar är Allah. Detta är en form av panteism (tron att Gud och universum är ett) enligt traditionell Islam och följaktligen Kufr. Andra grupper av muslimer som t.ex. Mu'tazilah [2] trodde att innebörden av Tawheed var att förneka Allahs egenskaper och bekräfta att han finns överallt och i allting. Dessa idéer avvisas också av traditionella Islam, och betraktas som kätteri. Det är till och med så att nästan alla sekter som avfallit från Islam från Profetens tid till idag har börjat fara vilse runt principen om Tawheed, då den representerar grunden för det gudomliga budskap på vilket Islam vilar och som predikats av alla Profeterna. De har infört tankar och uppfattningar om Allah som är främmande för Islam; tankar och idéer som för människan bort från att dyrka endast Allah. Då folk accepterade dessa hedniska filosofier om Allah, blev de mottagliga för en mängd vilseledande idéer som då de accepterade dem ledde dem till att dyrka delar av skapelsen medan de gav sken av att endast dyrka Allah.

Profeten (saw) själv utfärdade kraftiga varningar till muslimerna att akta sig för sådana avvikelser som hade fallit på nationer före dom. Han uppmuntrade dom att hålla sig nära den väg som han har trampat [3] . En dag när han satt med sina följeslagare, ritade han en rak linje på marken. Han ritade sedan en serie av linjer som grenade sig ut på vardera sida om linjen. När följeslagarna frågade honom vad han menade, pekade han på grenarna och sa till dom att dom representerade dom olika vägarna som vilseleder i detta liv. Han fortsatte med att säga att i början av varje väg satt en djävul och inviterade folket in. Efter det, pekade han på den raka linjen i mitten och sa dem att den representerade vägen till Gud. När följeslagarna frågade efter vidare förtydligande, sa han dem att det var hans väg och han reciterade följande vers:

"Detta är Min rätta väg. Så följ den, och följ icke (andra) vägar, så att de icke leder er bort från Hans väg."

(Koranen 6:153)

"Och de flesta av dem tror icke på Allah, utan att (samtidigt) förbinda medhjälpare (med honom.)"

(Koranen 12:106)

1. Tawheed ar-Roboobeeyah (att upprätthålla enhet i Allahs herravälde)
2. Tawheed al-Asmaa was-Sifaat (att upprätthålla enheten av Allahs namn och attribut)
3. Tawheed al-'Ebadaah (att upprätthålla enheten i dyrkan till Allah)

Dom tre lappar över varandra och är oskiljbara till den kategori att den som tar bort någon av dom har misslyckats att fullfölja förutsättningarna för Tawheed. Att utesluta någon av ovan nämnda aspekter av Tawheed refereras till som "Shirk" (att dela); att associera partners med Allah, som, i islamiska termer, är detsamma som avgudadyrkan.

Nödvändigheten att närma sig principen av Tawheed på ett analytiskt sätt uppstod när Islam spreds till Egypten, Persien, Indien osv och absorberade kulturerna i dessa områden. Det är bara naturligt att förvänta sig att när folk från dessa länder steg in i Islams fålla, så skulle dom bära med sig rester av deras tidigare tro. När några av dessa konvertiter började att uttrycka sina åsikter i skrift och i diskussioner med deras olika filosofiska koncept om Gud, uppstod förvirring och i denna förvirring blev den enkla förenade tron på Islam hotad.

Tawheed ar-Ruboobeeyan (att upprätthålla enheten av Allahs herravälde)
Denna kategori är baserad på det fundamentala konceptet att Gud ensam skapade allt när det fanns inget.

Ruboobeeyah kommer ifrån ordet Rabb (Herre). Eftersom Gud är den enda riktiga makten som existerar är det han som gav allting förmågan att röra sig och att förändras. Ingenting händer i skapelsen utan att han tillåter det att hända. Som en bekräftelse på denna realitet brukade Profeten Muhammed (saw) ofta upprepa frasen "La hawla wa la quwwata illaa billaah" (Det finns ingen kraft utan Allahs vilja/tillåtelse).

Basen för Ruboobeeyans koncept finns i många Koranverser. T ex säger Allah.

"Allah är alltings Skapare och Han är Beskyddare över alla ting."
(sura 39:62)
"Fastän Allah har skapat er och ert hantverk (också?)"
(sura 37:96)
"Och du kastade icke när du kastade, utan det var Allah som kastade" [4]
(sura 8:17)
"Ingen svårighet drabbar utom med Allahs tillstånd"
(sura 64:11)

Profeten (saw) fulländade det hela genom att säga:
var medveten om att om hela mänskligheten samlades tillsammans för att göra något för att hjälpa dig, så kan dom bara göra något för dig som Allah redan har skrivit för dig. Likaså, om hela mänskligheten samlades för att skada dig, skulle den endast kunna skada dig med det som Allah redan har skrivit ska hända dig. [5]

Från dessa ord förstår vi att det människan uppfattar som tur och otur endast är händelser förutbestämda av Allah som en del av det test våra liv är. Händelserna följer mönster som Allah har skapat. Allah säger i Koranen:

"O ni som tror! Bland era hustrur och era barn finns det (några som är) era fiender, så tag er i akt för dem."

(Koranen 64:14)

"Och vi kommer att pröva er med något av fruktan och hunger och förlust av egendom och liv och frukter, men förkunna glada budskapet till dem, som härdar ut."

(Koranen 2:155)

"Men det kan vara så att ni ogillar något som är bra för er och det kan vara så att ni gillar något som icke är bra för er. Allah vet, och ni vet icke."

(Koranen 2:216)

Vad beträffar att använda Koranen som en lyckosak eller amulett, eller bära Koranen i kedja för att hålla det onda borta och få det goda så är det något som inte skiljer sig från vad hedningarna ägnar sig åt. Varken Profeten (saw) eller hans följeslagare ägnade sig åt detta, och Profeten (saw) sa: "Vem som en inför något nytt i Islam som inte hör dit kommer att få det förkastat." [6] Det är förvisso sant att kapitlen an-Naas och al-Falaq, uppenbarats för det specifika ändamålet exorcim (bortdrivande av onda andar), men Profeten (sallalahu alaihi wa salaam) visade hur dessa skulle användas på ett korrekt sätt. Vid ett tillfälle då en besvärjelse drabbat 'Ali ibn Abi Taalib sa Profeten åt honom att läsa de två kapitlen vers för vers och då han (saw) blev sjuk läste han dem själv.[7] Han skrev inte ner dem och hängde dem runt halsen, band dem runt armen eller runt vristen, inte heller sa han till andra att göra så.

Tawheed al-Asmaa was-Sifaat (att upprätthålla enheten av Allahs namn och attribut)
Denna kategori av Tawheed har fem huvuddelar:

1. För att upprätthålla enheten av Allah's namn och attribut i första aspekten måste Allah refereras till på det sätt som Han och Hans Profet (saw) har beskrivit Honom utan att bortförklara Hans namn och attribut genom att ge dem annan mening än deras uppenbara mening. T.ex. säger Allah:

   "Och (att) Han kan straffa de hycklande männen och de hycklande kvinnorna och de avgudadyrkande männen och de avgudadyrkande kvinnorna som hyser onda tankar om Allah. Över dem (skall) en ond hemsökelse (falla) och Allahs vrede är över dem. Och Han har förbannat dem och berett Helvetet för dem."

   
   (Koranen 48:6)
   Även om vrede är ett av Guds attribut är det felaktigt att säga att hans vrede måste betyda hans straff eftersom vrede och ilska är ett tecken på svaghet hos människan och som sådan passar det inte Allah. Det som Allah har sagt ska accepteras på så sätt att hans vrede inte är som mänsklig vrede, baserat på Allahs uttalande "Det finns inget som helst likt Honom" (sura 42:11). Faktum är att likheterna mellan Guds attribut och dom som finns hos människan är lika endast till namnet. När attribut används för att referera till Gud, ska dom tas i dess absoluta form, fri från människans bristfälligheter.
2. Den andra aspekten av Tawheed al-Asmaa was-Sifaat involverar att referera till Allah som Han har refererat till sig själv utan att ge honom nya namn eller attribut. T.ex. Allah får inte ges namnet al-Ghaadib (den arge), trots att Han har sagt att han blir arg, därför att varken Allah eller Hans budbärare har använt detta namn. Detta kan verka vara en liten detalj, men den måste hållas fast vid för att förhindra falska beskrivningar av Gud.
3. I den tredje aspekten av Tawheed al-Asmaa was-Sifaat hänvisar vi till Allah utan att ge Honom attribut ifrån hans skapelse. T.ex. beskrivs det i Bibeln och i Torahn följande: "Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort. Och han vilade på sjunde dagen från allt det verk han hade gjort. (Första Moseboken 2:2) Av denna anledning har Judar och Kristna antingen Lördag eller Söndag som en vilodag och under dessa dagar betraktar man arbetet som en synd. Ett sådant påstående ger Gud ett attribut ifrån hans skapelse. Det är människan som blir trött av hårt arbete och behöver sova för att återhämta sig.

   I Koranen beskriver Allah sig tvärtom på följande sätt: "Slummer överväldigar Honom icke, icke heller sömn." (sura 2:255) På andra ställen i Bibeln och Torahn, porträtteras Gud som att Han ångrar sina dåliga tankar på samma sätt som människor gör när dom upptäcker sina misstag. "Då ångrade Herren det onda som han hotat att göra mot sitt folk" (Andre Moseboken 32:14) På samma sätt förstör fullständigt påståendet att Gud är en ande eller har en ande området kring tawheed. Allah refererar inte till sig själv som en ande någonstans i Koranen, inte uttrycker profeten (sallalahu alaihi wa salaam) heller något liknande i Hadeeth. Tvärt om refererar Allah till Anden som en del av Sin skapelse.

   "Det finns inget som helst likt Honom, och Han är den All-Hörande. Den All-Seende."

   
   (Koranen 42:11)
   Attributen av att höra och se är bland mänskliga attribut, men när dom är attribut av den Gudomliga då är dom utan jämförelse i deras perfektion. Vad människan vet om Skaparen är bara det lilla som Han har uppenbarat genom Profeterna. Därför är människan tvungen att stanna inom dessa snäva ramar. När människan fritt låter sitt intellekt beskriva Gud, faller hon lätt i fallgroparna och ger Allah attributen av Hans skapelse.
4. Den fjärde aspekten av Tawheed al-Asmaa was-Sifaat fodrar att människan inte ges attribut som tillhör Allah. T.ex. i nya testamentet ger Paulus Melchizedek, kung av Salem, (Första Moseboken 14:18-20) och Jesus det Gudomliga attributet av att ha varken början eller slut.

   "Denne Melkisdek var kung i Salem och präst åt Gud den högste. Det var han som mötte och välsignade Abraham, när denne vände tillbaka efter sin seger över kungarna. Det var åt honom Abraham gav tionde av allt. Först och främst betyder hans namn "rättfärdig konung", vidare är han kung i Salem, det vill säga "fredskonung". Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. Han är lik Guds son: han förblir präst för alltid." (Hebreerbrevet 3, 7:1-3)

   Dom flesta Shi'it sekter (bortsett från Zaidite av Yemen) har givit deras "Imaamer" gudomliga attribut av absolut ofelbarhet, kunskap om det förflutna, framtiden och det osynliga, kunskapen att ändra ödet och att kunna kontrollera atomerna av skapelsen. Genom att göra så skapar dom rivaler som delar Guds unika attribut och som blir gudar bredvid Allah. (Se Faith of Shi'a Islam av Muhammed Riba al-Muzaffar)

5. Att upprätthålla enheten av Allahs namn betyder också att Allahs namn inte kan ges i dess bestämda form till han skapelse om inte ett prefix läggs till, 'Abd som betyder "slav till" eller "tjänare till". Många Gudomliga namn är tillåtna som namn i dess obestämda form som Ra'oof och Raheem för män eftersom Allah brukade använde några av dom i dess obestämda form för att referera till Profeten (saw).

   "Ett sändebud har förvisso kommit till er från er själv, det är sorgligt för honom att ni skulle komma i svårigheter, (han) önskar brinnande er (välfärd, och han är särskilt) deltagande(Ra'oof) (och) barmhärtig (Raheem) mot de troende."

   
   (Koranen 9:128)
   Men ar-Ra'oof ( den mest Deltagande) och ar-Raheem (den mest Barmhärtige) kan bara användas för att referera till män om det föregås av 'Abd så som i 'Abdu-ra'oof eller 'Abdur-Raheem, eftersom dom i sina bestämda former representerar en nivå av fulländad som endast tillhör Gud. På samma sätt är det förbjudet med namn som 'Abdun-Nabee (slav till profeten), 'Abdul-Husayn (slav till Husayn) osv, namn där folk gör sig till slavar till andra än Allah. Baserat på denna princip förbjöd Profeten (saw). Muslimer att referera till dom som var under deras beskydd som 'Abdee (min slav) eller Amatee (min slavflicka). (Sunan Abu Dawud)

"Säg: vem förser er med ert uppehälle från himlen och jorden? Eller vem är det som har makt över öronen och ögonen? Och vem uppväcker de levande från de döda och frambringar de döda från de levande? Och vem styr alla angelägenheter? De kommer att säga: Allah."

(Koranen 10:31)

Dom otrogna Mekkaborna visste alla att Allah var deras skapare, deras Herre och Härskare men trots det gjorde det dom inte till muslimer enligt Gud. Faktum är att Allah sa:

"Och dom flesta av dem tror icke på Allah, utan att (samtidigt) förbinda medhjälpare (med Honom.)" (sura 12:106) En del otrogna trodde även på Uppståndelsen och på Domedagen och andra på det förutbestämda (Qadar). Trots att Mekkabornas erkännande av Tawheed och deras kunskap om Allah, klassade Allah dem som otrogna (Khuffaar) och avgudadyrkare (Mushrikoon) helt enkelt därför att dom dyrkade andra gudar tillsammans med deras dyrkan av Allah.

Konsekvensen blir att den viktigaste aspekten av Tawheed är Tawheed al-'Ebaadah, upprätthållandet av enheten av dyrkan av Allah. All form av dyrkan måste riktas endast till Allah därför att endast han förtjänar att bli dyrkad, och det är Han ensam som kan ge en man favörer som ett resultat av hans dyrkan. Vidare finns det inget behov av förbön eller mellanhand mellan människa och Gud. Allah betonar vikten av direkt dyrkan till honom allena genom att peka ut att detta var huvud orsaken för människans skapelse och kärnan i Profetens budskap. Allah säger:

"Och jag har inte skapat den stora och den helt vanliga människan (djinner och människor) utom för att de skall dyrka mig" (sura 51:56)

"Och bland varje folk uppreste Vi ett Sändebud (med läran:) Tillbed Allah och sky den onde." (sura 16:36)

Att förstå syftet med skapelsen på ett fullständigt sätt är bortom människans förstånd. Människan är en begränsad skapelse och kan inte hoppas på att fullständigt förstå handlingarna hos den oändliga Skaparen. Gud gjorde det till en del av människans natur att dyrka Honom, och han sände profeter och böcker med gudomliga uppenbarelser för att klargöra aspekterna av syftet med skapelsen på det sätt som finns inom människan att kunna först. Det syftet är som tidigare nämnts att dyrka Gud ('Ebaadah) och profeternas huvudbudskap var att dyrka endast Gud, Tawheed al-'Ebaadah. Konsekvensen är att den grövsta formen av Shirk är att dyrka andra istället för Allah eller vid sidan av Allah. I Sura al-Fatihah, som varje Muslim ber i sin bön minst 17 gånger per dag, står det i vers 4 "Dig allena tillbeder vi och dig allena bönfaller vi om hjälp." Ett klart fastställande att alla former av dyrkan ska bara riktas direkt till Den som kan svara, Allah. Profeten Muhammed (sw) konfirmerar konceptet av enhet av dyrkan genom att säga: "Om du frågar i bönen, fråga bara Allah, och om du söker hjälp, sök bara ifrån Allah".[8] Att mellanhänder inte behövs mellan Allah och människan finns nämnd i många verser. T.ex.:

"Och när Mina tjänare frågar dig om mig, (säg): Jag är nära. Jag hörsammar den åkallandes bön när han ber till Mig. Så de borde hörsamma Mig och tro på Mig, på det att de måtte följa den rätta vägen." (sura 2:186)

"Och vi har helt säkert skapat människan och Vi vet vad hennes sinne viskar (till henne) och Vi är hennes närmare än (till och med hennes) halspulsåder." (sura 50:16)

För att konfirmera Tawheed al-'Ebaadah innebär det att förneka alla former av medlare eller partners med Allah. Om någon ber till dom döda för att få deras influenser över det levande eller själen från dom som har dött, så har dom gett Allah partners, därför att dyrkan blir delad mellan Allah och Hans skapelse. Profeten (saw) har sagt utan tveksamheter "Bönen (du'aa) är dyrkan" (sunan Abu Dawud). Och Allah den Största och mest Glorifierade sa:

"Tillbeder ni då det, istället för Allah, vilket icke alls kan gagna eller skada er?" (sura 21:66)

"Dom som ni åkallar bredvid Allah är förvisso skapade varelser precis som ni." (sura 7:194)

Om någon ber till Profeten (saw), så kallade helgon, Jinns eller änglar för att fråga om hjälp eller för att be dem hämta hjälp ifrån Allah, då har dom också begått Shirk.

"Och om Allah berör dig med lidande, finns det ingen som kan undanröja det utom Han" (sura 6:17)

Dyrkan ('Ebaadah) på det Islamiska sättet, inkluderar mer än bara att fast, betala Zakaah, Hajj och djuroffer. Den inkluderar känslor som kärlek, tillit och fruktan, som har styrkor som bara ska riktas till Gud. Allah har talat om dessa känslor och varnat mot att uttrycka dom som följer:

"Och det finns vissa bland människorna, som åt sig själva skaffar föremål, andra än Allah, att dyrka, och älska dem, som de borde älska Allah. Men de troende är starkare i (sin) kärlek till Allah." (sura 2:165)

"Vill ni icke strida mot ett folk som har brutit sina eder och som har gjort sammansvärjningar för att köra bort Sändebuden och de var först att börja med (fientligheter) mot er? Fruktar ni dem? Nej, Allah är mest Värdig att ni skall frukta Honom om ni är troende." (sura 9:13)

"Och sätt er lit till Allah om ni är troende." (sura 5:23)

Eftersom termen 'Ebaadah betyder total lydnad och Allah är den ultimata lagstiftaren, är implimenten av ett sekulärt legalt system som inte är baserat på den gudomliga lagen (Sharee'ah) en akt av att inte tro på den gudomliga lagen och fulländandet av ett sådant system, en sådan tro konstituerar en form av dyrkan annan än Allah (Shirk). Allah säger i koranen:

"Och den som inte dömer med det som Allah har sänt ned, det är dessa som är de felande (Kaafiroon)."

(Koranen 5:44)

1. Muhamma ibn 'Alee ibn 'Arabee föddes i Spanien år 1165 ek och dog i Damaskus år 1240 ek. Han påstod sig besitta inre ljus och kunskap om Allahs största namn, och talade om sig själv som helgondemonens sigill som han betraktade som något större än att vara profet. Under århundradena efter hans död höjde hans följeslagare honom till helgonstatus och gav honom titeln ash-Shaykh al-Akbar (den store mästaren), men majoriteten av muslimer betraktar honom som kättare. Hans huvudsakliga verk är al-Futoohaat al-Makkeeyah och Furoos al-Hikam (H.A.R Gibb och J.H Kramers, Shorter Encyclopedia of Islam, (Ithaca, New York: Cornell Universitu press, 1953), sid 146-7)
2. En rationalistisk filosofisk skola bildad under Ummayyad perioden (dvs under tidigt 800-t ek) av Waasil ibn 'Ataa och 'Amr ibn 'Ubayad. Den påverkade 'Abbasid staten i över hundra år och fortsatte att påverka islamisk tankeverksamhet fram till 1200-talet. (Shorter Encyclopedia of Islam sid 421-6)
3. Rapporterat av ibn Mas'ood och registrerad av an-Nasaa'ee, Ahmad och ad-Daarimee
4. Denna vers syftar på en incident som ägde rum när profeten (sallalahu alaihi wa salaam) tog jord i sin hand och kastade på fienden (i början av slaget vid Badr). Allah fick jorden att nå fiendens ansikten trots att dom var långt borta.
5. Rapporterad av Ibn Abbaas och samlat av ar-Tirmidhee, se boken An-Nawawi's forthy Hadith
6. rapporterad av 'Aa'eshah och samlad av Sahih Al-Bukhari, Sahih Muslim.
7. Rapporterad av 'Aaeshah och samlad av Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim och Abu Daawood
8. Rapporterad av Ibn 'Abbaas och samlad av ar-Tirmidhee

Litteraturförteckning:

• The Fundaments of TAWHEED (ilsmic monotheism) av Dr. Abu Ameenah Bilal Philips
• Den svenska Koranen översatt av Qanita Sadiqa, publicerad av Islam International Publications Ltd, 1988.
• Bibeln, Svenska Bibelsällskapets översättning 1981, Petra Bokförlag.

Översatt av Maria Hedman