Som ung var han beundrad av Mekkas adelsmän, Quraish, inte bara för att han såg bra ut och för sin stil, utan även för sin intelligens, eleganta hållning, uppförande och skarpsinnighet. Trots sin ungdom fick han vara med på Quraish möten och samlingar. Han visste därför vad som hände Mekkaborna och hur deras inställning och taktik var.

Bland Mekkaborna utbröt upphetsning och oro när Muhammed (Allahs frid och välsignelser vare med honom) , känd som al-Amin – den Pålitlige – steg fram och sa att Allah hade sänt honom som en bärare av goda nyheter och som en varnare. Han varnade Quraish för hemska straff om de inte började dyrka och lyda Allah, och han talade om belöningar för de rättfärdiga.

Hela Mekka surrade av prat om de här varningarna. De sårbara Quraishledarna tänkte ut olika sätt att tysta Muhammed (Allahs frid och välsignelser vare med honom) . De både hånade och försökte övertala honom, men när inte hån och övertalningsförmåga räckte, startade de en kampanj av attacker och förföljelser.

Mus´ab fick veta att Muhammed (Allahs frid och välsignelser vare med honom) , och de som trodde på hans budskap, samlades i ett hus nära en kulle vid as-Safa för att undvika Quraish attacker. Det var al-Arqams hus.

För att stilla sin nyfikenhet gick Mus´ab till al-Arqams hus med vetskapen om Quraish fientlighet. Där mötte han Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) som undervisade sin lilla skara av sahaba. Han reciterade verser ur Koranen för dem, och de gjorde Salaat – bön – tillsammans i underkastelse till Allah, Den Mäktige, Den Högste.

Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) välkomnade honom, och med sin ädla hand rörde han ömt vid Mus´abs hjärta medan det bultade av upphetsning. En djup känsla av lugn kom över Mus´ab. Han var helt överväldigad av det som han hade sett och hört. Koranens ord hade gjort ett djupt och omedelbart intryck på honom. Vid det här första mötet med Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) accepterade den unge och beslutsamme Mus´ab Islam. Det var ett historiskt ögonblick.

Att han accepterade Islam innebar ett bekymmer för hans mamma. Hennes namn var Khunnas bint Malik. Hon var en kvinna med mycket styrka. Hon hade en dominant personlighet och kunde lätt väcka rädsla. Alla de mäktiga adelsmännen i Mekka, och deras tillgivenhet till hedniska vanor och traditioner, var av liten betydelse för Mus´ab. Men att ha sin mamma som motståndare kunde han inte ta lätt på. Till slut bestämde sig Mus´ab för att dölja sin tilltro till Islam tills Allah kom med en lösning.

Han fortsatte att regelbundet besöka al-Arqams hus och sitta i Profetens (Allahs frid och välsignelser vare med honom) sällskap. Han kände sig fridfull i sin nya tro och försökte gömma den för sin mamma. På det sättet lyckades han avvärja sin mors vrede, men inte så länge.

Det var svårt på den tiden att hålla något hemligt i Mekka under en längre tid. Quraish ögon och öron fanns överallt. Inom kort blev Mus´ab sedd när han steg in i al-Arqams hus, av någon som kallades Uthman ibn Talhah.

Vid ett annat tillfälle såg Uthman att Mus´ab bad på samma sätt som Muhammed bad. Slutsatsen var uppenbar. Som en stormvind spreds nyheten att Mus´ab hade accepterat Islam. Den nådde Quraish och så småningom hans mamma. Mus´ab stod framför sin mamma, sin stam och Quraish adelsmän som alla hade samlats för att ta reda på vad han hade gjort och vad han hade att säga till sitt försvar. Mus´ab erkände att han hade blivit Muslim, och utan betänkligheter förklarade han varför. Han reciterade några verser ur Koranen, verser som hade renat de troendes hjärtan och fört dem tillbaka till Allahs sanna religion. Fastän muslimerna bara var några få i antal, var deras hjärtan fyllda av visdom, ära, rättvisa och mod.

Medan Mus´abs mamma lyssnade på sin son, som hon hade ödslat så mycket omtänksamhet och omsorg på, blev hon mer och mer uppretad. Hon ville tysta honom med ett enda slag, men handen som for ut som en pil kom att vackla och stappla för ljuset som strålade från Mus´abs fridfulla ansikte. Kanske var det hennes moderskärlek som förhindrade henne att faktiskt slå honom.

Hon ville hämnas för de gudar som han hade övergett, och sättet blev långt värre än vad ett par slag någonsin kunde ha varit. Hon lät Mus´ab bli tagen till ett avlägset hörn i huset där han blev hårt bunden och fasthållen. Han hade blivit fånge i sitt eget hem.

Under en lång tid förblev Mus´ab bunden och fängslad under vakters vaksamma ögon. På så sätt ville mamman förhindra honom från att ha någon mer kontakt med Muhammed (Allahs frid och välsignelser vare med honom) och hans tro. Trots den svåra prövningen vacklade inte Mus´ab. Han måste ha fått nyheter om hur andra Muslimer blev plågade och torterade av avgudadyrkarna. För honom, som för många andra Muslimer i Mekka, blev livet mer och mer outhärdligt.

Till slut hörde han att en grupp Muslimer i hemlighet förberedde sig för att utvandra till Abyssinien för att söka skydd och bistånd. Han funderade på hur han skulle kunna fly från sitt fängelse och förena sig med dem. Vid första bästa tillfälle, när hans mamma och fångvaktarna inte var beredda, lyckades han ljudlöst smita iväg. Med all hast förenade han sig med de andra flyktingarna och det dröjde inte länge förrän de seglade över Röda Havet mot Afrika.

Fastän muslimerna trivdes med freden och säkerheten i Negus rike, längtade de efter att få vara i Mekka, i Profetens (Allahs frid och välsignelser vare med honom) ädla sällskap.

En dag kom nyheter om att Muslimernas förhållanden i Mekka hade förbättrats. Mus´ab var då en av de första som återvände. Nyheten visade sig vara falsk, så Mus´ab fick återvända till Abyssinien igen.

Vare sig han var i Mekka eller i Abyssinien förblev Mus´ab stark i sin nya tro, och hans viktigaste angelägenhet var att inrätta sitt liv så att hans skapare skulle betrakta det som värdigt.

När Mus´ab återvände till Mekka gjorde hans mamma ett sista försök att få kontroll över sin son. Hon hotade med att åter binda fast honom och hålla honom fängslad. Mus´ab svor på att han skulle döda alla som hjälpte henne. När hon såg hans beslutsamhet förstod hon att han skulle kunna förverkliga sitt hot.

Separationen var oundviklig. Det var sorgligt för både mor och son. Mus´abs mamma fortsatte att hålla hårt fast vid otro – kufr . För Mus´abs del hade tron – iman – blivit ännu starkare. När mamman slängde ut Mus´ab från sitt hus och tog bort all slags bekvämlighet, sa hon:

"Sköt dig själv. Jag är inte villig att vara mor till dig."

Mus´ab gick fram och ställde sig nära henne och sa:

"Mamma, jag vill ge dig ett uppriktigt råd, för jag är bekymrad för dig. Säg att du vittnar om att det inte finns någon Gud utom Allah, och att Muhammed (Allahs frid och välsignelser vare med honom) är hans tjänare och hans Budbärare."

"Jag svär vid alla skjutande stjärnor att jag inte skall gå över till din religion, även om min åsikt blir förlöjligad och mitt förstånd blir försvagat", insisterade hon.

Mus´ab lämnade hennes hus med all den lyx och bekvämlighet som han brukade njuta av. Den eleganta, välklädda ynglingen skulle hädanefter bara bli sedd i grova kläder. Han hade nu viktigare saker att bekymra sig över. Han beslutade sig för att använda sin begåvning och energi till att skaffa sig kunskap, och till att tjäna Allah och Hans Profet (Allahs frid och välsignelser vare med honom) .

En dag, många år senare, närmade sig Mus´ab en samling Muslimer som satt runt Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) . De böjde sina huvuden och sänkte sin blick när de såg Mus´ab. Några blev till och med rörda till tårar. Hans klädesdräkt – jelbab – var gammal och trasig. De tänkte tillbaka på tiden innan han accepterade Islam, då han alltid var så elegant. Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) tittade på Mus´ab, log behagfullt och sa:

"Jag har sett den här Mus´ab med sina föräldrar i Mekka. De ödslade omsorg och uppmärksamhet på honom och gav honom all bekvämlighet. Det fanns ingen yngling från Quraish lik honom. Sedan lämnade han allt för att behaga Allah och för att ägna sig åt att tjäna hans Profet (Allahs frid och välsignelser vare med honom) ."

Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) fortsatte sedan:

"Det kommer att komma en tid då Allah ger er seger över Persien och Bysantinien. Ni kommer att ha en dräkt på morgonen och en annan på kvällen, och ni kommer att äta ur en skål på morgonen och en annan på kvällen."

Med andra ord förutsåg Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom ) att Muslimerna skulle bli rika och mäktiga och att de skulle ha materiella saker i överflöd. Sahaba som satt runt Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) frågade honom:

"O, Allahs Budbärare, har vi det bättre nu i dessa tider eller kommer vi att ha det bättre då?"

Han (Allahs frid och välsignelser vare med honom) svarade:

"Ni har det snarare bättre nu än vad ni kommer att ha då. Om ni visste om världen det som jag vet, skulle ni sannerligen inte vara så bekymrade för den."

Vid ett annat tillfälle talade Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) på ett liknande sätt till sahaba, och frågade dem hur de skulle känna om de kunde ha en dräkt på morgonen och en annan på kvällen, och ha tillräckligt med världsliga saker, så att de kunde hänga gardiner i sina hus, precis såsom Ka´bah är heltäckt. Sahaba svarade att de skulle vara i en bättre situation, eftersom de skulle ha tillräckligt med föda och på så sätt vara fria att ägna sig åt ibada – gudsdyrkan. Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) sa att de faktiskt hade det bättre nu, som situationen var.

Trots ungefär tio års tid av försök att bjuda in människor till Islam förblev den största delen av Mekkas människor fientliga. Den nobla Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) gick till at-Taif för att söka nya anhängare till Islam, men blev avvisad och jagad ut ur staden. Islams framtid såg dyster ut.

Strax efter denna händelse valde Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) Mus´ab till ambassadör i Yathrib. Han skulle undervisa en liten grupp troende som hade kommit för att lova trohet till Islam. Dessutom skulle han förbereda staden som snart skulle bli känd som Medina, för hijrah.

Mus´ab blev utvald trots att det fanns andra sahaba som var äldre eller närmare släkt med Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom), eller som syntes ha mer inflytande. Utan tvivel blev Mus´ab vald till den här uppgiften tack vare sin nobla karaktär, fina sätt och skarpa intellekt. Hans kunskaper om Koranen och hans förmåga att recitera vackert och rörande var också av viktig betydelse. Han skulle bjuda in människor till Allah och den rätta vägen, Islam, samtidigt som han förberedde det som skulle bli det första muslimska samhället.

Han trädde in i Yathrib som gäst till Sa´d ibn Zurarah som kom från Khazrajstammen. Tillsammans mötte de människorna i sina hem och på samlingar. De berättade om Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom), upplyste dem om Islam och reciterade Koranen. Genom Allahs nåd accepterade många Islam. Det här var speciellt glädjande för Mus´ab, men djupt alarmerande för många ledare i Yathribs samhällen.

En dag satt Mus´ab och Sa´d tillsammans med ett par nya muslimer från Zafarstammen och andra som var intresserade av Islam. Plötsligt kom en mäktig och framstående man från staden fram till dem, svingandes sitt spjut. Han hette Usayd ibn Khudayr. Han var likblek av raseri. Sa´d ibn Zurarah såg honom och sa till Mus´ab:

"Det här är en ledare av en stam, må Allah sätta sanning i hans hjärta."

"Om han sätter sig ned skall jag prata med honom", svarade Mus´ab.

Han visade upp det lugn och fina sätt som en stor da´iy – en som berättar om Islam och gör dawa – har. Den arga Usayd förolämpade och hotade Mus´ab och hans värd.

"Varför har ni båda kommit hit till oss för att korrumpera de svaga bland oss? Håll er borta från oss om ni vill hålla er vid liv."

Mus´ab log ett varmt och vänligt leende och sa till Usayd:

"Vill du inte sitta ned och lyssna? Om du blir nöjd och belåten med vårt uppdrag så acceptera det, och om du ogillar det du hör skall vi sluta att berätta för er och ge oss av."

"Det verkar förnuftigt", medgav Usayd, stack sitt spjut i marken och slog sig ned.

Mus´ab tvingade honom inte att göra någonting och fördömde honom inte heller; han bjöd bara in honom till att lyssna. Om han blev nöjd, var det bra – om inte, skulle Mus´ab lämna hans område och hans stam utan väsen och gå till ett annat distrikt.

Mus´ab började berätta för honom om Islam och reciterade också Koranen. Till och med innan Usayd sa något, kunde man tydligt se i hans ansikte, som nu strålade förväntansfullt, att tron hade nått hans hjärta. Han sa:

"Så vackra dessa ord är och så sanna! Vad skall en person göra om han vill ansluta sig till den här religionen?"

"Ta ett bad, rengör dig själv och dina kläder, avge sedan shahaadah – trosbekännelsen – och gör salaat – bön."

Usayd lämnade församlingen och var borta en kort stund. Han återvände och vittnade om att det inte finns någon Gud förutom Allah och att Muhammed är Hans Budbärare. Därefter bad han två rak´a och sa:

"Det finns en annan man. Om han följer er kommer hela hans folk att följa honom. Jag skall skicka honom till er nu. Han är Sa´d ibn Mu´adh.

Sa´d ibn Mu´adh kom och lyssnade på Mus´ab. Han blev övertygad och belåten och accepterade Islam. Han följdes åt av en annan viktig man från Yathrib, Sa´d ibn Ubadah. Det dröjde inte länge förrän alla människor i Yathrib var i full aktivitet och frågade varandra:

"Om Usayd ibn Khudayr, Sa´d ibn Mu´adh och Sa´d ibn Ubadah har accepterat den nya religionen, hur kan vi då inte följa den? Låt oss gå till Mus´ab och tro med honom. De säger att sanningen flödar från hans läppar."

På det här viset blev Profetens (Allahs frid och välsignelser vare med honom) första ambassadör ytterst framgångsrik. Män och kvinnor, unga och gamla, mäktiga och svaga accepterade Islam vid hans hand. Yathribs historia hade ändrat riktning för evigt. Vägen för hijrah banades.

Yathrib blev snart medelpunkten och basen för en Islamisk stat och för Islams blomstring i världen. Mindre än ett år efter Mus´abs ankomst till Yathrib, återvände han till Mekka tillsammans med sjuttiofem muslimer från Yathrib som skulle göra pilgrimsfärd.

Vid al-Aqabah, nära Mina, mötte de Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) och åtog sig högtidligt att beskydda honom under alla omständigheter. Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) berättade för dem, att om de skulle fortsätta hålla fast vid sin tro, skulle deras belöning bli ingenting annat än Paradiset.

Detta andra bay´ah – högtidliga löfte – som Yathribs Muslimer avgav kom att kallas "Det högtidliga löftet om krig". Efter denna händelse började det snabbt ske saker. Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) uppmuntrade sina förföljda följeslagare att emigrera till Yathrib, där de nya Muslimerna, ansar – hjälpare – hade visat sin vilja att ge en flyktingort och öka beskyddet av de plågade Muslimerna.

De första av Profetens (Allahs frid och välsignelser vare med honom) sahaba som nådde Yathrib var Mus´ab ibn Umayr och den blinde Abdullah ibn Umm Maktum. Enligt en av ansar reciterade både Mus´ab och Abdullah Koranen för människorna i Yathrib. Mus´ab fortsatte att spela en betydande roll i byggandet av det nya samhället.

Nästa betydelsefulla situation vi möter honom i är det stora slaget vid berget Badr. När striden var över blev fångarna ur Quraish förda till Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom), som utsåg Muslimerna till deras personliga förmyndare.

"Behandla dem väl", instruerade han.

Bland fångarna fanns Abo Aziz ibn Umayr, som var Mus´abs bror. Abo Aziz berättade själv vad som hände:

"Jag var bland en grupp av ansar. Varje gång som de åt lunch eller middag gav de mig bröd och dadlar att äta. På så sätt löd de Profetens (Allahs frid och välsignelser vare med honom) instruktioner att behandla oss väl. Min bror Mus´ab ibn Umayr passerade förbi mig, och sa till mannen som höll mig fången:

'Bind honom ordentligt; hans mamma är en kvinna med en stor förmögenhet, och hon kanske köper honom fri från dig.'

Abo Aziz trodde inte sina öron. Förvånad vände han sig mot Mus´ab och frågade:

'Min bror, är det här en instruktion som gäller mig?'

'Han är min bror, inte du,' svarade Mu´sab som på det sättet visade, att i en strid mellan iman – tro – och kufr – otro – är trosbanden starkare än släktbanden."

Vid slaget om Uhud kallade Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) Mus´ab, som nu var väl känd som Mus´ab al-Khayr: den gode, att bära den muslimska fanan. I början av striden såg det ut som om muslimerna hade övertaget. Men en grupp muslimer gick emot Profetens (Allahs frid och välsignelser vare med honom) order och övergav sina positioner. Mushrikuuns styrkor samlade sig igen och satte in en attack mot den sårbara punkten. Deras viktigaste mål, medan de skar igenom de muslimska styrkorna, var den nobla Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom). Mus´ab insåg den stora faran som väntade Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom), höjde fanan högt och ropade ut:

"Takbiir, Allahu Akbar – Allah är störst."

Med fanan i den ena handen och svärdet i den andra, störtade han in i Quraish styrkor. Oddsen var emot honom. En Quraish till häst närmade sig honom och högg av hans högra hand. Mus´ab upprepade orden:

"Muhammed är bara en Budbärare och Budbärare har gått bort före honom."

På det sättet visade han, att hur stor hans tillgivenhet än var för Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) , stred han allra främst för Allahs skull och för att göra Hans ord suveräna. Även hans vänstra hand höggs av, och medan han höll fanan mellan armstumparna, upprepade han orden:

"Muhammed är bara en Budbärare till Allah och Budbärare har gått bort före honom."

Mus´ab föll när han träffades av ett spjut, och med honom föll fanan. Orden som han upprepade varje gång han träffades blev senare uppenbarade för Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom). De kompletterades och blev en del av Koranen. Efter striden gick Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) och sahaba – följeslagarna – över slagfältet och tog farväl av martyrerna.

När de kom fram till Mus´abs kropp föll tårarna. Khabbab berättade att de inte kunde hitta något klädesplagg som de kunde täcka Mus´abs kropp med, förutom hans eget klädesplagg. När de täckte huvudet syntes hans ben, och när de täckte hans ben blev huvudet synligt. Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) sa till dem:

"Placera plagget över hans huvud och täck hans fötter med bladen från idhkhir-plantan."

Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) kände djup smärta och sorg över antalet sahaba som blev dödade under slaget vid Badr och Uhud. Bland dem fanns hans farbror Hamzah, vars kropp blev fruktansvärt lemlästad. Han mindes Mus´ab såsom han först såg honom i i Mekka, stilig och elegant, och nu såg han på den korta burdan som var det enda plagget Mus'ab ägde. Därefter reciterade han en vers ur Koranen:

"Bland de troende finns män som har varit sanna i det löfte de givit till Allah." (Koranen 33:23)

Profeten (Allahs frid och välsignelser vare med honom) såg ut över slagfältet där Mus´ab och de döda sahaba låg, och sa:

"Allahs Budbärare vittnar om att ni är martyrer inför Allah på Qiyamah – Domedagen."

Sedan vände han sig mot de sahaba som hade överlevt och sa:

"O, människor! Besök dem, sänd salam – frid – över dem. Vid Han som har min själ i sin hand: Vem som helst av er muslimer som sänder salam – frid – över dem, ända fram till Domedagen, kommer att få sin hälsning besvarad!"

As-salamu alayka ya Mus´ab...
As-salamu alaykum, ma´shar ash-shuhada…
As-salamu alaykum wa rahmatullah wa barakatuhu

Frid vare med dig, O, Mus´ab…
Frid vare med er alla, O, Martyrer…
Frid vare med er och Allahs nåd och välsignelser