Hans namn var Ahmad bin Abdul-Haleem bin Taymeeyah. Han var en av de lärda som verkligen förstod Islam. Ibn Taymeeah föddes den tionde Rabi' al-Awwal 661 EH (1263 CE) i staden Harran i provinsen Jazeerah, som idag ligger norr om Syrien och Irak.

Han kom från en välkänd och etablerad kurdisk familj, som var känd för sitt goda minne och sitt vackra uttryckssätt. Hans far Shaykh 'Abdul-Haleem var en mycket lärd man av hadither och hans farfar var Majdudeen Abdul-Barakat, författaren av Muntaqa al-Akhbar, en berömd bok som Imaam ash-Shawkaanee förklarade i sin Nayl ul-Awtaar.

Ibn Taymeeyah föddes under en tid av kulturell och politisk kaos. Det var bara fem år före hans födelse som Bagdad förstördes av obarmhärtiga tartarer. Hans familj tvingades fly till Damaskus när han var ung. Hänsynslösheten från de barbariska tartarerna gav otvivelaktigt pojken ett hat mot förtryck och gav honom mod att senare strida mot fienden.

Han tog sin kunskap från många olika håll och koncentrerade sig inte bara på en lärd man. På detta sätt lärde han sig mycket från olika lärda. Han skrev i stor utsträckning om trossatser, förklarade de sanna och avvisade de som var oense. Men Tafsir (förklaring till Koranen) var alltid det som han fängslades av.

Ibn Taymeeyah sa:

"Jag kan läsa hundra förklaringar till en vers, men ändå kan jag fråga Allah's vägledning om verklig förståelse, genom att säga, O Adams och Ibrahims Lärare, lär mig."

"Jag kunde också gå till de öde moskéerna och fråga Allah, O Ibrahims Lärare! Gör att jag förstår." Hans jämnåriga var snabba att känna igen hans meriter, så som al-Qadi az-Zamalkaanee gav en sann beskrivning:

"Så som Allah gjorde järn mjukt för Daawood, gjorde Han vetenskap lättfattlig för ibn Taymeeyah."

Man kan fråga sig varför ibn Taymeeyah var en sådan unik person. Först och främst fanns hans konstanta och obrutna band med muslimerna, för han var deras lärare och rådgivare. Han brukade lösa deras problem och försvara deras rättigheter inför ledarna. Han försökte hålla dem ståndaktiga när fienden anföll. Han brukade påbjuda det goda och förbjuda det onda och han var inte speciellt road av världsliga angelägenheter. Han ägnade i stället sin tid åt att förvärva kunskap och delta i Jihad. Allt detta gjorde att de generella massorna i Damaskus älskade, respekterade och ärade honom. Även de mest avundsjuka fiender kunde inte skada honom där, men de fick sina chanser i Egypten, där han inte var så känd.

Hans uppriktiga känslor för muslimernas affärer kan man se i hans uttalande:

"Civilisationen är rotad i rättvisa och konsekvenserna av förtryck är förödande. Därför är det sagt att Allah hjälper en rättvis stat även om den är ickemuslimsk, och håller inne med Sin hjälp åt den förtryckta staten, även om den är muslimsk."

Han sa också:

"Det finns uppriktiga muslimer som uppfattar, att om man har höga befattningar (domare, administratör eller minister etc.) så leder det ofrånkomligen till kärlek för makt och rikedom. En del muslimer har uppfattningen att den som accepterar ett sådant ansvar, vänder sig bort från 'den barmhärtiga och ödmjuka religionen'. Hur som helst så är den rätta attityden att utnämnandet av en rättskaffens, tjänar Ummahn mycket bättre än när man tilldelar befattningar till de ondskefulla."

Han deltog också i allmänna ekonomiska problem genom att attackera de som etablerade monopol över matvaror, "I tider av nöd, kan härskaren tvinga människor att sälja sina gods till deras ordinarie värde!"

När Tartarerna närmade sig Damaskus, greps befolkningen av fruktan och somliga funderade på att fly. Men Ibn Taymeeyah avvisade sådana idéer, och han vädjade till folket att inte resa iväg utan att de istället skulle stanna och vara ståndaktiga. Han brukade uppmuntrande säga till generalerna för armén: "Allah kommer att ge oss segern!" och de brukade svara honom med att honom att säga: "Insha-Allah", han poängterade då "Jag säger det med säkerhet och inte bara av rent hopp!"

Ibn Taymeeah deltog i Jihad mot tartarerna i slaget vid Shaqhab efter att han tillkännagett sin berömda fatwa, vilken deklarerade tartarerna som kuffaar på grund av att de övergav en del av Islam, även fast de sagt shahaada.

När en av de lärda fängslats och ryktet om det nådde Ibn Taymeeah, gick han personligen dit och lyckades ordna frisläppandet av honom, efter att han prisat och rättfärdigat den lärde inför ledaren av Damaskus.

Vid ett annat tillfälle hörde han om en man som hädade profeten (saas). Han stod upp och förbjöd detta onda och med massorna som stöd, skrev han den berömda boken 'as-Sarim al-Maslool 'ala Shatem ar-Rasool (Det dragna svärdet mot hädandet av profeten).

Ibn Taymeeah hade ett djupt engagemang för muslimerna och ingående kunskap om deras affärer i varje land, deras tillstånd, och deras närhet eller avlägsenhet till Islam. Detta illustreras i hans beskrivning av muslimerna i Shams länder (Syrien, Libanon, Palestina, Jordan) och Egypten, vilka stod stadiga under denna tid och försvarade sina länder.

"Om man skulle granska världens affärer, skulle man otvivelaktigt förstå att denna grupp i ash-Sham och Egypten, är den mest ståndaktiga gruppen att upprätthålla Deen i kunskap, handlingar och Jihad. De hjälper muslimer över hela världen med deras plikt Jihad medan de kämpar mot de förhärdade otrogna. Muslimernas anseende härstammar från denna grupps storhet"

"För invånarna i Yemen är svaga och oförmögna eller ovilliga att utföra Jihaad, underordnade sina härskare"

"Hijaazi folket har översvämmats av djupsinniga innovationer och vilsefarelser och deras folk som har kunskap och tro är svaga och underkuvade. Om gruppen i ash-Sham och Egypten skulle bli underkuvade - och jag söker skydd från det - då skulle de från Hijaaz framföras som de mest degraderade av Allah's tjänare."

"Afrikas länder styrs av beduiner och de är väldigt ondskefulla och de själva förtjänar att bli erövrade genom Jihaad. Och Maghrebs länder är alla ockuperade av europeerna, och trots detta så försöker de inte ens att göra Jihaad. Om Tartarerna hade ockuperat dessa regioner, så skulle de ha stött på timida människor."

"Därför är det klart att det är den gruppen som är belägen i ash-Sham och Egypten som är Islams främsta led. Deras succé är en ära för Islam och deras nederlag är en katastrof för Islam."

Ovanstående citat demonstrerar Ibn Taymeeahs dagsaktuella insikt i då tidens affärer och hans stora förmåga att återge människornas sociala och psykologiska förhållanden.

Vid sidan av Ibn Taymeeahs koppling till massorna och kunskap om dåtida affärer, besatt han en djup förståelse och en hög nivå av uppmärksamhet och vakenhet. Han lade märke till att från slutet av det andra århundradet (EH), existerade det en grupp muslimer, vilka var fascinerade av Platos filosofi och Aristotelses logik. Denna grupp försökte att bringa teorier av dessa filosofer i rena trosläror och därigenom misspryda dem, så att nyttig kunskap vändes till en steril debatt och gagnlös diskussion. De abstrakta teorierna hade aldrig haft möjligheten att skänka lycksalighet till mänskligheten, vilket bara kan ges i ljuset av profetskap.

Sannerligen så fanns här en Imam helt utan mindervärdeskomplex vilket medförde att några lärda blev sjukligt avundsjuka, inte bara dåtidens utan även nuvarande.

Ibn Taymeeah fängslades. Av vilken anledning? Han fängslade varken av en ickemuslimsk stat eller en förtryckande härskare. Det var några avundsjuka lärda som konspirerade mot honom. Deras avundsjuka grundades dels på människornas uppriktiga kärlek och tillgivenhet till honom och på det stora antalet anhängare han hade och dels på hans klara gränser i att påbjuda det goda och förbjuda det onda. Han blev fängslad i Kairo, Alexandria och Damaskus.

Det hela började när han skrev en avhandling kallad al-Hamaweeyah, som ett svar på en fråga från staden Hama, gällande Allahs attribut (698 EH). Han blev tillfrågad att besvara denna avhandling under några offentliga sammankomster i Damaskus. Där informerade han den ställföreträdande sultanen att det som fanns i denna avhandling inte var nytt, utan hade skrivits i hans egen bok, 'Aqeedah al-Wassiteeyah' några år tidigare och att båda böckerna inkluderade ahlus-sunnah's trossatser. Ingen kunde debattera eller tvivla på hans starka och bevisbaserade arbete. Ställföreträdaren försökte förklara de lärdas invändningar, genom att tillkänna ge att Ibn Taymeeahs arbete följde traditionerna av Ahmad bin Hanbal. Ibn Taymeeah tillbakavisade denna blidka attityd och svarade att det var 'Aqeedah'n av föregångarna och inte speciellt av Imaam Ahmad.

Shaykherna i Egypten lyckades där deras motsvarigheter i Damaskus misslyckades. Detta berodde på hans trovärdighet och pålitlighet i Damaskus och hans anonymitet i Kairo. Shaykherna i Kairo lyckades med att sporra den förtryckande ledaren, Ruknudeen Baybars Jashangir, vars personliga shaykh och rådgivare var en fanatisk Sufi vid namn Nasr al-Manbaji. Som ett resultat av detta gav sultanen ut en order om att föra ibn Taymeeah till Kairo för ett förhör 705 EH. Mot ställföreträdande sultanens råd i Damaskus, bestämde sig Shaykh ul-Islaam för att resa till Egypten, då han såg många fördelar med att vara där. På hans avresedag, sa en av hans studenter Ibn 'Abdul-Haadi "Människorna samlades för att säga farväl, överväldigade av sorg och förvåning, många grät."

När Shaykh al-Islam anlände till Egypten, arrangerades det en tribunal av domaren Makhloof al-Maaliki. Emellertid. Då Ibn Taymeeah kände att denna domare också var hans motståndare, vägrade han att svara på några frågor. Som ett resultat av detta fängslades han i Mount's slott/borg i Kairo tillsammans med sina bröder Abdullaah och Abdur-Rahman. I ett brev till en av sina släktingar nämner han att han vägrade ta emot en gåva från sultanen, för att han inte ville bli befläckad på något sätt.

Efter arton månader frigavs Ibn Taymeeah villkorslöst. Detta skedde efter ingripandet av en arabisk prins, Husamudeen bin 'Eesaa (707 EH). Det fanns initiativ till det tidigare, men ibn Taymeeahs tillfångatagare ställde oacceptabla villkor på honom som han avvisade. Efter hans frisläppande stannade ibn Taymeeah kvar i Kairo där han etablerade klasser och kurser i moskéerna. Han delade med sig av sin kunskap till deras nytta. Bland människorna fanns de som fruktade sanningen som kom från hans läppar, så de klagade hos sultanen. Sultanen bestämde sig då för att utvisa Ibn Taymeeah tillbaka till Syrien, med villkor som Ibn Taymeeah till slut godkände på grund av att hans anhängare insisterade. När han gav sig iväg på sin tillbaka resa, utfärdades det en order om att åter fängsla honom. I fängelset såg han att fångarna vara upptagna med olika slags tidsfördriv, som att spela schack och andra tärningsspel, vilket tog dem bort från bönen. Shaykhen tillrättavisade dem skarpt och kommenderade dem att hålla bönerna och att vända sig till Allah i dyrkan, ånger och goda gärningar. Han lärde dem från sunnah vad de behövde veta. Han uppmuntrade dem att göra gott och han understödde deras tro. Därigenom gjorde han fängelset till en fristad för dem som sökte sanningen i Islam. En sådan plats blev bättre än skolor och klasser. En del av de frigivna fångarna föredrog att stanna kvar i fängelset med honom istället för att bli frisläppta. Och de som sökte hans sällskap blev så många att fängelset blev fullt av dem!

Det här ogillades av hans motståndare, så ibn Taymeeah sändes till ett fängelse i Alexandria. Kort därefter återvände sultanen Muhammad bin Qalawoon, som hade respekt för Ibn Taymeeah. Sultanen frågade om ibn Taymeeah kunde få återvända till Kairo. När ibn Taymeeah kom till sultanens domstol, var den full av prinsar och lärda. Sultanen stod upp för ibn Taymeeah och välkomnade honom varmt och tog honom till ett avlägset hörn och frågade, "Det finns bland de lärda här, de som svor en ed till Jashangir (Qalawoon's tidigare rival), och har baktalat dig." Han frågade sedan ibn Taymeeahs åsikt om att utrota dem. Shaykhen invände och svarade,

"Om de skulle gå så skulle det inte finnas någon av deras kaliber kvar i ditt land. Och för vad de har gjort mot mig, och trots att jag har rätt att straffa dem, så förlåter jag dem och de är fria."

Shaykhen bodde nära al-Hussayns moskee och som alltid fortsatte han att sprida kunskap och han visade stort mod i att påbjuda det goda och förbjuda det onda.

712 EH återvände ibn Taymeeah till Damaskus efter sju år i Egypten. Den egyptiska armen som hade skickats ut för att blockera tartarernas attack, gjorde honom sällskap. Han slog sig ner i Damaskus och engagerade sig i att sprida kunskap. Återigen fanns hans motståndare där och de lämnade honom inte ifred. Speciellt inte efter det att ibn Taymeeah gav en fatwa som gick emot deras åsikter. Det kopplades samman med vad de fann i hans bok Iqtida' as-Siraat ul-Mustaqim, i ett kapitel om "Att resa för att besöka gravar", om dess förbud i texterna att göra det. Vid den tiden hade de avundsjuka lärda lyckats med att få den hitintills sympatiska sultanen att ändra inställning, som i sin tur beordrade ibn Taymeeahs arrestering till slottet/borgen i Damaskus. Shaykh ib Taymeeah uttalade följande vers medan han steg in i sin cell;

"...Då reser sig en mur mellan dem och i den syns en port; innanför muren finns nåd och barmhärtighet men utanför den, helt nära, straff och lidande."

(Koranen 57:13)

Han fortsatte att skriva, arbeta på tafsir, recitera Koranen och dyrka sin Herre i fängelset. Han förbjöds senare tillgång till bläck, papper och böcker. Kort efter detta stannade ibn Taymeeahs hjärta och han dog 728 EH i fångenskap.

Må Allah vara nöjd med honom