(Koranen 24:40)

Det här är en kortfattad berättelse av hur jag fann min väg till Islam; hur jag fann min väg ut från ett kolsvart mörker som syntes utan slut, till trons vidöppna horisonter och till ljuset.

Min väg till Gudstro var en smärtsam väg, fylld av ångest och plåga. Mitt andliga sökande tog sin start i min ungdom. Jag var runt femton år när jag började känna avsky inför mig själv och avsky mot alla former av lycka, bekvämlighet och inför livet i allmänhet. Samhället och människorna; allt syntes mig falskt, tomt, meningslöst. Jag greps av ångest och började önska mig döden. Så mycket äcklade livet mig. Jag var mycket olycklig och med åren som gick sjönk jag som en sten allt djupare ner i mörker och förvirring.

Och det är när man befinner sig i avgrunden, i det djupaste mörkret som man börjar ställa sig de avgörande frågorna. Det vill säga: Finns det något att leva för? Finns det någon mening med livet? Det är en fråga som kanske för många blivit en tom klyscha, eller något som folk då och då med en suck tänker på, när de ser upp emot stjärnhimmelen. Men inget som de aktivt söker ett svar på, eftersom de är nöjda med livet, och de skulle inte vara beredda att ge upp allt de har för denna mening, om de nu fann den. Men för mig blev sökandet efter "meningen med livet" detsamma som sökandet efter en orsak till att leva, en orsak till att inte begå självmord. Det var ett sökande på liv och död, något som jag helt enkelt var tvungen till.

Jag läste om olika religioner och filosofier, vissa mer obskyra och vansinniga än andra. Jag sökte efter svaren i musik, konst, poesi och i litteraturen. Överallt sökte jag efter medicin till min "sjukdom", till botemedel mot min ångest. Jag fann vissa saker jag höll mig till, men jag fann inte DET. Jag fann inte det som skulle bära mig, rädda mig, eller som kunde skingra mitt mörker och ge mig frid.

Men ur allt detta tjocka mörker av ångest och vånda, började en enda idé växa sig stark inom mig, och det var idén om Guds existens. Jag började tro på Gud på allvar (även om jag tidigare - trots min ateistiska uppfostran - alltid varit en av dem som Koranen talar om i bl.a. denna vers: "När människan drabbas av ett ont anropar hon Oss [om hjälp], var hon än befinner sig; men när Vi har befriat henne från det onda går hon obekymrad vidare som om hon aldrig hade bett till Oss [om hjälp] mot det onda som drabbade henne." (10:12)).

Med tron på Gud följde också tanken att meningen med livet måste vara att närma sig Honom och att följa Hans Väg. Men vad är Guds väg? Det visste jag ännu inte. Inte heller hur jag skulle närma mig Honom.

Men det var med Gudstron, som mörkret började skingras något, och ett hopp började växa inom mig. Det kändes inte riktigt lika trångt och plågsamt att leva. Jag kände mig som en död kropp på väg att uppstå ur graven. Men min tro var ännu skör och svag, och jag visste inte vart det skulle leda mig. Jag visste emellertid riktningen, och vad jag sökte: Gud. Jag visste att min väg var religionens väg. Jag började intressera mig för Kristendomen och läste mycket kristen litteratur, både gammalt och nytt, och jag läste mycket Bibeln. Jag gick dock aldrig till kyrkan, för där fann jag bara hyckleri och falskhet.

Mitt sökande var på dödligt allvar, men det allvar och den udd, det "på liv och död" som jag sökte fanns verkligen inte hos de kristna. De bara sjöng sina falska söndagssånger och talade om kärlek och hopp. Det kändes som något de gjorde för att trösta sig själva. Men där saknades det allvar och djup som jag sökte. Och jag trodde aldrig på de kristnas centrala doktriner. Dessutom började jag bli skrämd av mitt eget sökande. Vart skulle detta leda mig? Jag var rädd att jag kanske var på väg att bli vansinnig. Jag var rädd att Gud kanske ändå inte fanns och att mina böner var endast förgäves, ut i tomheten.

Jag bestämde mig därför för att försöka bli "normal" och vänta med religionen lite… Men jag visste ändå att jag en gång skulle återvända, men jag tänkte: "inte nu…" Så jag flyttade, bytte stad och livsmiljö. Jag kände ingen. Men efter några dagar kom en främling fram till mig och frågade: "Tror du på Gud?"

Jag hade velat undfly Gud och dessa tankar, men jag kom inte långt förrän jag åter var tillbaka:

"Det går inte att fly från Gud och det finns ingen tillflykt annat än hos Honom."

(Koranen 9:118)

Jag fick höra om en religion som tas på allvar av sina efterföljare, en religion med troende som är beredda att offra allt för sin tro och för Gud. En religion på liv och död. Jag fann en religion vars syfte var att dyrka Gud. Att dyrka Skaparen som skapat allt och att göra goda gärningar och tillägna sitt liv och sin död Gud.

"Min bön och all min andakt, mitt liv och min död tillhör Gud, världarnas Herre!"

(Koranen 6:162)

Jag fann en religion som sa att detta är meningen med livet. Gud säger i Koranen:"Jag har skapat djinnerna och människorna enbart för att de skall dyrka Mig." (51:56) Så enkelt, så rent. Inga omvägar, ingen förvirring, inga dunkla, grumliga doktriner.

Jag fann en rak väg och medel för att uppnå frid i hjärtat, den frid som jag saknat. Jag fann en religion som lär ut att man ska ha tålamod i livets svårigheter (inte gå under av svärta och mörker och önska sig döden, som jag tidigare gjort) -och att efter varje svårighet kommer lättnad. Och om man får uppleva glädje och lycka, så innebär det inte banalitet, tomhet och ytlighet (som jag tidigare såg det) utan det är ett tecken på Guds välsignelser och man ska tacka och prisa Gud för Hans Barmhärtighet. Och båda dessa tillstånd (sorg och lycka) blir då för den troende någonting gott, som för henne närmare Gud och ger frid i själen. Profeten Muhammed (saws) sa: "Märkliga är de troendes vägar, för det finns godhet i alla deras göranden vilket inte är fallet med andra än de troende, för om de har möjlighet att känna glädje tackar de Gud, och det finns således något gott för dem i det. Och om de hamnar i bekymmer och underkastar sig [och tålmodigt uthärdar], finns det också i det något gott för dem. " (Muslim) Så vad som än händer en i denna världen, så är det gott, så länge man är i underkastelse inför Gud. Det onda kommer först då man avviker från denna väg, för då är man förlorad.

"Gud vidgar bröstet hos den som Han vill vägleda, så att det kan fyllas av underkastelsen under Hans vilja, men hos den som Han vill låta gå vilse låter Han bröstet pressas samman i ångest, som hos den som stiger uppför ett högt [berg]."

(Koranen 6:125)

Jag fann i vissa koranverser den enklaste och klaraste visdom och vissa verser kändes som om de talade till mig personligen. Som om de talade om min sjukdom och mitt sjuka, döda hjärta. I Koranen fann jag "…en läkedom mot det [onda] som bor i människornas bröst, och vägledning och nåd för dem som tror" ( 10:57) och i bönen fann jag ett sätt att ge upp mig själv inför min Herre.

Den natt jag blev muslim var jag så lycklig att jag inte kunde sova. Och nästa dag, såg jag naturens skönhet som för första gången. Allt kändes plötsligt meningsfullt och budskapen liksom låg och viskade i varje blomma, som i sig bar tecknen. På skaparen, uppståndelsen och hela livets mening. Jag såg med mina egna ögon och alla mina sinnen upplevde att detta är sanningen. Uppståndelsen är sann och vi kommer alla att växa upp som blommor för att möta vår Herre.

"Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem själva, ända till dess [uppenbarelsens] sanning står klar för dem!"

(Koranen 41:53)

Mina råd till nya konvertiter