"Per"s väg till Islam

Jag växte upp i en liten by någon mil utanför en större stad. Min släkt på båda sidor är svensk.

Ingen i min familj trodde på Gud, ingen i släkten överhuvudtaget. Jo min mormor pratade om Gud ibland. Men jag träffade henne sällan. Jag var dålig i skolan och kom tidigt i kontakt med "fel" kamrater. När jag var 13 började jag röka och vid 14 kom jag i kontakt med alkohol. De flesta av mina kamrater konfirmerade sig, mest för att få presenter, men inte jag. Mina föräldrar beskriver mig som ett "filosofiskt" barn med många frågor om var vi kommer från osv. Men när jag började skolan kände jag mig utanför från första början. Hela mitt liv har jag känt mig som en outsider

När alkoholen kom in i bilden var jag fast direkt. Tillsammans med en kompis gjorde jag inbrott i skolor, stal mopeder mm. När jag var 15 började jag röka hasch. Haschet fick mig att bli ännu mer inbunden och min ungdom gick som i en dimma. När jag var 17 flyttade vi in till stan och jag fortsatte umgås nästan enbart med missbrukare. Veckorna var bara en transportsträcka till helgerna då jag kunde fly bort med droger. Vid 20 började jag på folkhögskola på en annan ort för att komma från mitt dåliga umgänge. Men mitt missbruk blev ännu intensivare där.

Efter att vaknat upp i en lägenhet efter en fest och skulle till tåget var jag övertygad om att jag var på väg att bli galen. Jag ringde ambulans och hamnade på psyket. Här kom jag i kontakt med benzo (ett samlingsnamn på stesolid,valium,rohypnol m.m ) för första gången. Denna "medicin" skulle bli min stora kärlek genom åren. Den tog bort min ångest (som jag fick av mitt alkoholmissbruk. Men jag var tvungen att öka dosen hela tiden och ibland tog jag 200 -300 mg åt gången)

Efter 3 års studier flyttade jag hem igen. Jag var redan nu Alkoholist och narkoman.(men det förstod jag inte då) Ofta blev jag så full att jag åkte in i fyllecell.

Jag gick arbetslös med undantag för något ströjobb. Isolerade mig rätt mycket och hade absolut inga framtidsplaner.

Det blev en del rättegångar genom åren mest efter slagsmål med poliser och vakter.

Men 1988 gick jag en vårdutbildning och jobbade inom hemvården tills jag klappade ihop 2001. Jag levde under dessa åren ett dubbelliv där jag skötte mitt jobb men ändå fortsatte mitt missbruk. När jag kom åt stal jag medicin på mitt arbete.

1992 klappade jag ihop riktigt och hamnade på psyket igen. Jag var helt förvirrad och var övertygad om att jag var förföljd av nazister som skulle döda mig. Jag var inlagd till och från ungefär ett år.

Läkaren tyckte jag skulle ta antabus men jag slutade direkt när jag kom ut.

Jag fortsatte mitt missbruk samtidigt som jag skötte mitt arbete. Men hösten 2001 orkade jag inte längre och blev sjukskriven.

När jag ser tillbaka ser jag bara mörker (med någon ljusglimt då o då) En kamp för att överleva och inte bli helt galen.

Nu började en lång kamp för att komma från mitt missbruk. Via kommunens alkoholmottagning och Länkarna (en självhjälpsgrupp för alkoholister) "hamnade" jag på ett möte hos AA (Anonyma Alkoholister) Det mötet satte sig i mitt inre.

Men jag tog återfall och det dröjde ca ett år innan jag kom dit igen. För drygt ett år sedan gick jag en behandling (12 stegsbehandling)

På behandlingen bröt jag ihop och förstod att jag var alkoholist och narkoman, det var en befrielse.

Med hjälp av mötena och behandlingen började jag sakta men säkert bli frisk. Och under dessa åren hände det hela tiden saker som mer och mer fick mig att tro på en "högre makt" som hjälpte mig.

Men kristendomen gjorde mig mest förvirrad. Jag läste AA s egna litteratur, gick på AA och Na möten och sakta men säkert växte min Gudstro fram.

Som av en "slump" började jag i höstas på ett arbete där jag kom att jobba bredvid en muslim. Jag hade redan nu varit med om så många "slumpmässiga" möten med människor att jag egentligen inte blev förvånad. Min arbetskamrat och jag pratade rätt mycket om Islam och myntet ramlade ner. Givetvis hade jag fördomar mot Islam men egentligen visste jag direkt att jag "hittat hem"

Och genom egen erfarenhet har jag förstått varför Allah hatar droger. Det var en 30 år lång "helvetes resa" men nu vet jag.

I slutet av förra året konverterade jag. Jag gör bön varje dag och går i Moskén på fredagar. Det jag har att arbeta med är att få ihop Islam och det faktum att jag är svensk. Jag kan aldrig bli Arab. Jag är en svensk Muslim och stolt för det. Allah gör inte skillnad på folk och folk.