Att jag belv muslim handlade dels om min bakgrund som gift med en ickepraktiserande muslims man och dels om mitt intresse för kunskap. När jag och min man valde att gå skiljda vägar fanns ändå tankarna kvar på vad som gått fel mellan oss, inte minst de olika åsikter vi haft om relationer, politik och mycket annat. Samtidigt kom jag i kontakt med andra muslimer som alla uppmuntrade mig att läsa om islam.

Själv hade jag alltid förnekat existensen av ett högre väsen och inom den kristna läran fanns alldeles för många tvivelaktigheter och frågetecken för att jag skulle kunna ta till mig deras budskap. Men ändå bestämde jag mig för att läsning kan ju aldrig skada, inte minst för att förstå sin omvärld bättre. Så jag köpte ett par böcker om islam, Koranen var en självklarhet och några andra böcker om de fem pelarna och trosutövningen i sig. Koranen var, som för de flesta, tung att läsa och det var mycket som gick mig förbi i budskapet i början. De andra böckerna var dock lättare att förstå och jag läste på, mest i sökandet av kunskap.

Men en kväll då jag kurat upp mig med min bok i sängen kom jag till ett avsnitt om existensen i graven, där vi efter döden kommer vänta på domedagen. Boken berättade om hur änglarna med svarta ansikten och blå ögon, kallade Munkar och Nakir kommer till oss och frågar oss tre frågor. Vem är din Herre? Vilken var din väg i livet / På vilket sätt levde du? Vem var din profet? I detta ögonblick slöt jag ögonen och kunde känna hur jag var där, inför dessa änglar som var skrämmande vackra och jag fick dessa frågor. Mitt hjärta började slå hårdare och ett obehag spred sig genom hela kroppen. Det var rädsla jag kände, förvirring och nervositet men framförallt rädsla. Och mitt logiska förnuft frågade sig; hur kan jag vara rädd för något jag inte ens tror på? Det var min vändpunkt och jag insåg att efter en lång tid av läsning och ifrågasättande så var jag tvungen att erkänna att jag var rädd för hur mitt straff skulle komma att se ut om jag fortsatte leva så som jag gjorde.

Jag fortsatte att läsa om islam under en tid till men det var med en ny iver. Inte minst försökte jag på många sätt finna tvivelaktigheter och de frågetecken jag funnit i kristendomen. Men hur jag än vände och vred på det och vilka frågor jag än ställde fanns där i islam alltid svar. Alla de böcker jag läste och de muslimer jag frågade verkade alltid redo att på ett sunt och logiskt sätt försvara allt vad de trodde på och förklara hur allting hängde samman. Och det jag kände var befrielse. Inte minst för att jag insåg att jag plötsligt hade en plats, att jag hade svar och att jag hade ett syfte och en mening. Kort därefter konverterade jag och säger än i dag och förhoppningsvis för alltid, alhamdolilah, allt lov och pris till Allah för den vägledning jag fått och för den glädje jag känner över att vara muslim.