I Allâhs den Nåderikes den Barmhärtiges Namn.

Nu är det 3 år sedan jag konverterade till islam. Tiden går så fort.

Jag har alltid varit nyfiken, en sökare, vetat att det fanns nått men inte hittat ända fram. Som den där känslan man har när man ska försöka komma på ett ord, eller ett namn, man har det på tungspetsen, det är såå nära. Ungefär den känslan hade jag under många år, faktiskt ända sedan barnaåren då jag i mellanstadieåldern följde med en klasskamrat till missionskyrkan och så gärna ville förstå vad dom pratade om, att bli frälst…

Jag var ung då, men sökandet fortsatte. Min familj var inte alls särskilt religiös, de flesta medlemmar i svenska kyrkan men aldrig där, förutom till bröllop och begravning. Bilden jag fick av Gudstro från när jag var barn var att det var lite… fjantigt, lite knasigt, ”bra-karl-reder-sig-själv”-mentaliteten rådde i stort.

Men jag var öppen för förslag, trivdes i kyrkan de få gånger jag var där, men kände mig ändå inte riktigt hemma. Läste en hel del om buddismen ett tag, men hittade inte mig där heller. Ett tag var jag jätte-ateist och småbitter, livet var en plåga och döden bara svart.

Sen provade jag en massa andra alternativ. Träffade medium och var på seanser. Blev spådd i tarot och annat. Läste om Wicca och häxor och andar och tomtar och troll och… listan kan göras lång.

Så tänkte jag ett tag, att inom så gott som alla trosinriktningar och filosofier finns det ju någonting bra, så om jag plockar det goda ur allt det jag läst och hört och gör min egen ”religion”, då borde det ju bli jättbra ! Och så gick det nått år igen. Sen tänkte jag, att om jag plockar en massa olika saker som jag tycker kan vara bra, hittar på lite som verkar rimligt, hur sant är det då? På riktigt? ”In the big picture”?

Jag hade nosat lite på islam tidigare, känt lockelsen men inte satt mig in i det. Så jag började söka på nätet. Läsa en massa. Fråga ut min man som jag då varit gift med nått år bara, han troende muslim sedan födseln. Jag var nog ganska jobbig där ett tag, men han hade ett otroligt tålamod, och berättade och förklarade. Jag tackar Gud för honom.

Och jag kände att det var rätt. Den där längtan jag haft, oron i kroppen, det där ordet jag haft på tungspetsen i många år… Islam. Så enkelt, där var det ju. Mitt framför mina ögon.

Så när vi besökte min mans hemland för lite drygt 3 år sedan tog jag steget. Konverterade. Bad för första gången och besökte en moske, en av världens största. Så vacker. Och den aningen av ljuv doft som ibland kittlat mina sinnen när jag varit i kyrkan fyllde nu mina lungor och hela min kropp. Jag hade äntligen hittat hem.

Alhamdulillah.

Iris
Stockholm 2009-08-27