Jag är tjej, 21 år, muslim i fem månader. I min ungdom kom jag inte i kontakt med Islam så ofta. Jag läste lite om det i skolan men jag lärde mig inte så mycket om religionen där. Jag gjorde med några skolkamrater ett skolarbete om kvinnlig omskärning och vi undersökte om det kom från Islam eller om det var tradition. Vi kom fram till att det bara var tradition och inte hade något med religionen att göra, så då lärde jag mig att många fördomar om Islam har att göra med saker som förekommer i traditioner och inte beror på religionen. Jag såg det också som att om man vill vara religiös så är det okej, men att det är inget för mig. När jag var liten tvekade jag och trodde att det kanske kunde finnas en Gud. Men i skolan fortsatte jag läsa mycket naturvetenskap. Jag blev mycket inriktad på vetenskap, att allt måste kunna bevisas med vetenskapliga metoder och min tro på en Gud försvann. Jag var länge ateist, trodde att allt är en slump och att man helt enkelt måste acceptera det. Jag var stensäker på min sak.

När jag var 19 år träffade jag en muslimsk kille. Vi blev tillsammans. När min pojkvän pratade om Islam och Gud avvisade jag det alltid skarpt, jag krävde bevis. Jag läste Koranen lite ibland men avvisade allt. Jag trodde att jag kände mig trygg i min åsikt men nu när jag tänker tillbaka så har jag haft många perioder med en känsla av otrygghet och ovisshet. Jag har nog alltid känt mig lite vilsen i allmänhet. Efter ett tag började jag förstå att min pojkvän och jag inte hade en framtid tillsammans eftersom han i framtiden ville flytta tillbaka till sitt hemland. Men vi höll ihop eftersom vi tyckte så mycket om varandra. Ett halvår senare kom jag in på veterinärutbildningen i Danmark. Det har länge varit min drömutbildning och den enda utbildning jag kunnat tänka mig. Så jag kände att jag måste flytta till Danmark och ta den chansen.

Jag flyttade och började på veterinärutbildningen. Det var en ganska tuff tid, att vara så långt bort från min pojkvän och att plötsligt leva i ett nytt land. När jag varit i Danmark i ca sju månader hände en sak. Jag tror att det var denna tid av svårigheter som ledde fram till ett genombrott. Jag hade kommit in på drömutbildningen, det enda jag tidigare önskat mig men det var fortfarande något som saknades i livet. En händelse (som är privat för mig) fick mig att vakna till. Det kom som en chock och något hände med mig. Plötsligt kändes det som att jag förstod allt. Det var som att jag varit blind hela tiden. Det kändes som att Gud hade försökt "säga" mig något hela tiden, med allt som hänt mig i livet, men att jag inte hade sett det. Att allt som hänt var menat att nå fram till detta, nu såg jag varför allt hänt och vad som var meningen. Jag kände helt enkelt att det fanns en Gud. Och det räckte bara med att se mig omkring och på allt underbart som finns; träden, himlen, solen, för att se att allt detta måste vara skapat och inte kan vara en slump. Och att livet är en gåva som Gud har gett mig. Med denna insikt kände jag helt plötligt ett inre lugn och ro. Men jag visste fortfarande inte riktigt vad jag skulle göra åt saken.

Jag funderade ett tag på att gå på en gudstjänst i en kyrka nära mitt hem. En dag stötte jag på en gudstjänst som sändes på TV och lyssnade. Kristendomen verkade trevlig, den är ganska enkel och man kan fortsätta leva som man vill. Men när jag började fundera på treenigheten i kristendomen kändes det helt fel. Jag ville inte tro på att man ska dyrka en person och ytterligare ett tredje ting, jag trodde på att Gud är allsmäktig och inte behöver något annat. Jag kunde inte försona mig med kristendomens syn på Jesus (frid vare över honom) helt enkelt. Det enda och rätta alternativet måste vara Islam. I början antog jag Islam med det mest grundläggande, jag visste inte så mycket om religionen då. Men jag accepterade Gud som den ende och den allsmäktige. Och att alla profeter har samma "status". Jag antog religionen, men tyckte att livsstilen verkade svår. Jag hade vid denna tidspunkt läst ca en tredjedel av Koranen och började nu läsa den mer. Jag fick via internet kontakt med en muslimsk kvinna som jag hade mailkontakt med och hon svarade på min frågor.

I maj åkte jag till Stockholm och var med på en träff för kvinnor som konverterat eller var på väg att konverterat till Islam. Den dagen sade jag Shahada (trosbekännelsen) inför två vittnen och en imam. Allt kändes väldigt nytt och jag var en aning rädd inför vad som skulle komma, det var ett helt nytt liv som visade sig och jag visste inte vad det döljde. Det var väldigt omvälvande att helt plötsligt ändra hela ens fundamentala tankar. Men jag var säker på min tro och jag kände att jag ville säga Shahada förr eller senare så jag gjorde det den dagen i maj. Samma dag berättade jag för min pojkvän vad jag gjort och han blev väldigt förvånad men glad för min skull. Nu startade mitt liv som muslim. Ju mer jag läste desto mer ville jag veta och ju mer jag läste desto mer förstod jag hur otroligt mycket det är att lära sig. Bara att lära mig bönen kändes väldigt svårt, det var svårt att få tag på information som var helt tydlig på alla punkter. Det är ju också svårt att lära sig en rörelse som ju bönen är av text och bara stillbilder. Men efter ett tag lärde jag mig systemet i bönen och efter ännu ett tag lärde jag mig mer och mer av arabiskan utantill.

Det var svårt i början att leva som muslim fullt ut. Jag hade väldigt svårt att berätta för mina föräldrar som båda är ateister. När jag väl berättade tog de det ganska hårt och blev inte alls glada. Min bror blev också ganska arg. Men det har varit väldigt viktigt för mig att jag haft min pojkvän vid min sida, han har kunnat stötta mig otroligt mycket. Efter att jag konverterat levde vi förstås inte som pojk-/flickvän längre. Men nu har vi, alhamdullillah, gift oss. Jag började också bära slöja ca tre månader efter min konvertering. Jag kände att jag ville det för att det var mitt rätta jag. När jag var i moskén bar jag ju slöja och när jag tog av den innan jag gick ut kändes det som att en del av mig försvann och att jag tappade en del av min identitet. Det var nervöst att komma tillbaka till skolan med den och många har lyft på ögonbrynen och blivit förvånade. Men reaktionerna har faktiskt varit väldigt bra, mina klasskamrater accepterar det. Slöjan har också stärkt mig som muslim och nu känns det som att jag är fri att leva som jag vill och jag känner mig trygg i slöjan. Nu har jag kommit in i en ny rutin och den nya livsstilen som en muslim lever. Det känns inte alls så svårt, snarare tvärtom. Bönerna håller mig igång, slöjan skyddar mig och tron stärker min själ.

Om jag ska vara ärlig kan jag inte riktigt själv förklara hur jag kunde bli muslim. Det känns så otroligt, jag som var strikt ateist. Jag kan inte förklara det genom resonemang hur jag blev muslim, det var mest en känsla av att det här är rätt för mig och att det här är vägen för mig. Och övertygelsen om att det fanns en Gud har helt enkelt lett till att jag ville dyrka Honom. När jag nu ser på framtiden gör jag det med lugn. Jag vet inte vad den har att ge men jag känner att Gud är med mig och sörjer för mitt bästa. Jag känner också att jag vill göra val i framtiden som underlättar och hjälper mig i min tro. Jag har funnit ett inre lugn, jag vet vad jag vill göra med mitt liv. Vad som än händer kommer jag alltid ha min tro och vad som än händer lämnar Gud mig aldrig. För han vägleder den han vill vägleda och vilseleder den han vill vilseleda. Han har väglett mig. Alhamdullillah (jag tackar Gud). Om du vill läsa hur det går för mig idag kan du besöka min blogg: http://blogg.passagen.se/amana

Mina råd till nya konvertiter

Amana
Stockholm 2007-10-31