Jag trodde på Gud redan tidigare, En Gud, men visste inte riktigt vilken väg jag skulle gå eller hur jag skulle bete mig. Jag var riktigt vilsen. Då jag närmade mig kristendomen under en lång tid kändes det ändå inte helt rätt.

Så en dag på min arbetsplats började en muslim berätta om islam för mig. När jag fick höra om bönen, hur den är fast förankrad i den troendes liv, kände jag en stark längtan. Jag ville också uppleva det. Första gången jag fick vara med i samma rum när bönen utfördes blev jag helt mållös och gripen. Sedan gick det snabbt. Tre veckor senare sade jag trosbekännelsen, shahada.

Jag hade frågor på vägen. Om slöjan, om våld, saker man ser i media. Jag hade förmånen att kunna ställa alla mina frågor och få svar, få böcker att läsa, tips om information på internet(islamguiden var min första hemsida på vägen mot kunskap!Tack!) Jag hade kommit "hem". Äntligen. Så kändes det när jag konverterade. Det som grep tag i mig var att tron genomsyrar hela muslimens liv, varje ögonblick, varje andetag är ett steg på Allahs väg.

Efter några månader tog jag på mig slöjan och det var en sådan stolthet att bära den, men samtidigt lite kämpigt i början för jag visste att jag nu skulle få möta omgivningens reaktioner. Det var en dubbelbottnad erfarenhet för samtidigt som jag ville ropa ut till hela världen: -Jag har blivit MUSLIM! för jag var så oerhört lycklig över detta, så var jag skör som nyligen vägledd och behövde tid att sjunka in i allt det nya omvandlande och utforska det vidare i lugn och ro. Visst blev jag ifrågasatt stundtals, av anhöriga och arbetskamrater, men min största erfarenhet är att jag stod stadigt genom allt och tilliten till Allah växte för varje steg, i med och motgång. Allah var med mig. Jag grät av tacksamhet ofta, ofta och gör det än idag med jämna mellanrum.

Nu har jag fått uppleva ännu en Ramadan sedan jag blev konvertit och tacksamheten är fortfarande gränslös. Elhamdulilah!

Sumeja
Stockholm 2014-07-28